Redan i första versen av första spåret på debutalbumet förklarade Dead Prez var de står – ”någonstans mellan N.W.A och Public Enemy”. Lets get free från 2000 var egentligen ett manifest. En skoningslös uppgörelse med USA:s institutionella rasism, indoktrineringen i skolsystemet och ett fängelsesystem som äter människor – men också en uppmaning att leva hälsosamt och konsumera vegetariskt, så som anstår en god soldat. Så som en svart panter hade gjort. Politisk teori och filosofi till tunga, ofta avskalade, beats.

Uppföljaren Revolutionary but gangsta från 2004 fortsatte på den inslagna vägen och utgjorde i högre utsträckning än föregångaren en kritik av den kommersiella mainstreamhiphopens glorifiering av kriminalitet som livsstil. Det är fullt möjligt att vara både gangsta och revolutionär, förklarade Dead Prez, men kriminaliteten kommer ur brist på alternativ. ”We all gotta hustle, this is the way we survive”, som de rappar på Hell yeah.

På sitt första Sverigebesök bjuder Stic.man och M-1 ett utsålt Kägelbanan på det bästa från dessa skivor och mixtejpet Turn off the radio, samt enstaka spår från kommande studioalbumet The information age. Däribland PolitriKKKs, innehållsmässigt en typisk Dead Prez-känga mot USA:s tvåpartisystem. Dock framförd mot en ljudkuliss som låter modernare, mer elektronisk.

Det är inte alla delar av publiken som hänger med vid alla tillfällen. När Dead Prez frågar hur många som känner till Oscar Grant – som på nyårsafton sköts till döds av polisen i Oakland, Kalifornien – sträcks bara enstaka händer i luften. När Palestina förs på tal är däremot jublet unisont.

När M-1 nämner Obama, som hyllats till leda av inte minst USA:s svarta artistelit, jublar hälften av publiken. När M-1 förklarar att Obama kan dra åt helvete – ”Even if Obama wins, Uncle Sam ain’t my friend” – jublar den andra hälften.

Intensivt blir det när tunga men alltför korta Fuck the law följs upp av DOWN. Flest tändare i luften syns när Dead Prez något överraskande inleder They schools med allsång till Pink Floyds We don’t need no education. Men allra mest laddat onekligen under avslutningsakten Hiphop, något av duons ledmotiv, som på ett ytterst catchy sätt förklarar att kampen trots allt är större än musiken.

När Dead Prez ignorerar de ihållande ovationer som betyder att åhörarna förväntar sig extranummer, och inte gör publiken till viljes förrän den taktfast förolämpar ordningsmakten, är det inte bara show. Det är en belöning för att artisterna är tillfreds med publikens politiska gensvar. Det blir två subversiva och tekniska acapellanummer. Dj:n hade redan kopplat ur skivspelarna.