De mest orkestrerade partierna kan eka jubeltwee à la Hidden Cameras, något doftar Neil Young och annat Bon Ivers indiedeppiga timmerstocksfolk. Alla försök att beskriva och kategorisera Loney, Dears musik rinner dock mellan fingrarna; den intressantaste musiken gör gärna det. Det känns befriande. Och det är skönt att slippa ducka för referenser och istället bara blunda och luta huvudet mot en mjukt självständig musikupplevelse.

Vad som klickar är svårt att säga. Eller enkelt. Kanske det stavas melodier, kort och gott. Att det sedan är moget och effektivt arrangerat, med bland annat violin av turnépartnern Andrew Bird, skadar ju inte heller.

Utan att jag egentligen vet varför, får ”Dear John” mig att plocka fram First Floor Powers ”Nerves”. Kanske är det den melankoliska men friska eklekticismen de delar. Kanske är det helt enkelt bara två riktigt bra album.