Maud sitter i sin lägenhet och bläddrar bland papper.
- Det är inte lätt att försöka leva som musiker, det kan du fan skriva om. Musikarrangörer, festivalfixare, arbetsförmedlingen, ingen vet något om ens rättigheter.
Maud är musiker. Hon jobbar inom barnomsorgen också. Hon är världens bästa outbildade vikarie inom barnomsorgen som hon uttrycker det, för ännu har hon inte helt vågat satsa på musiken. Men hon vill. För hon är en bra musiker också.
- Jag har alltid kamper med mig själv. Jag tror att det till viss mån är bra, men jag har väl pengar så att jag skulle klara mig i ett år eller så och kunna leva bara på musiken. Men någonstans finns det också en liten chicken i mig också som inte riktigt vågar det.

Det har gått bra för Maud Lindström det senaste året. Hon har skaffat sig ett band, spelningarna har duggat tätt i Göteborg och på festivaler i landet, hon har setts på tv och hörts på radio sjungandes om svinprinsar, fröken Normal och lesbiskt sex. Ofta är det i feministiska sammanhang hon syns till.
- Och så får man frågan när man tänker börja skriva om andra saker än feminism egentligen. Det skulle kännas väldigt konstigt att börja spela någon annan typ av musik nu, och det vill jag ju inte heller. Skulle väl vara någon typ av queerrock då, säger hon med ett skratt.

Det var genusvetenskap Maud Lindström läste på universitetet innan hon började göra låtar i ämnet. Det var arbeten om Jeanne d"Arc och Spice Girls hon gjorde i historian och engelskan i högstadiet, hon fick in feminismen där också. Maud Lindström är feminist ända ut i fingerspetsarna.
- Jag vet inte när det började, jag har faktiskt funderat på det själv... Men det var ju i samband med puberteten som det blev tydligt. Som tjej skulle man gå från subjekt till objekt. Helt plötsligt var det kanske bättre att missa målet när man spelade fotboll än att träffa det, om det var rätt kille som stod och kollade på liksom. Och man skulle bry sig om killar, kärlek och smink. Jag fattade aldrig det där.
- På genusvetenskapen kände jag mig så smart! Jag fick teorier och namn på alla mina tankar, och jag satt och skrev uppsatser hela nätterna.
När Maud kommer igång och pratar så
pratar hon. Det vet hon själv om. Ibland kommer hon på sig själv, och säger men herregud, avbryt mig någon gång. Det här med könsidentiteter är bara något hon har funderat mycket på. Och hur de förminskar människor.
- Det jag gör just nu är ju synliggör problematiken genom mina låtar. Att skriva en låt är ju ungefär som att skriva en uppsats egentligen. Man har en massa man vill säga som man försöker packa in i rätt typ av paket.
Skaffa sig någon annan utbildning vill hon inte göra. Det skulle ju vara mardrömmen, säger hon med eftertryck. Att utbilda sig till något annat och inte göra det man vill göra.

Maud säger ofta att allt hänger ihop när hon pratar. Maud hänger också ihop. Musik har hon hållit på med ända sedan kyrkans barnkör i Karlstad, och sedan blev hon medveten om feminism och poesi. När hon var arbetslös i Göteborg började hon skriva låtar med kompisar i Slottsskogen, och på den vägen är det kanske.
- Ibland har jag fortfarande lite för mycket av det där kyrkokörstänkandet kvar i mig. Det ska låta fint och vara rent. Och sen när jag tänker på sångarna jag lyssnar på, som Tom Waits och Nick Cave, de sjunger ju inte rent nånstans. Det kan ju få låta lite mer som det låter liksom. Jag försöker ta mig dit.
Maud har fått sina små beundrarskaror i Göteborg under det senaste året. Jag försöker fråga henne om kändisskapet.
- Nej, det går inte att tänka så... Ibland när jag ser någon på vagnen som tittar mycket så tänker jag att den säkert har sett mig spela någonstans.
- Jag blir glad när folk skriver på min hemsida 'hur kan du skriva mina tankar?' Då får jag det bevisat. Det här är historier och berättelser som måste komma fram! Jag vill ju medvetandegöra någonting. Jag vill förändra något.