Lunar Park börjar som en ganska traditionell självbiografi där man får följa den unga författarens berömmelse som följde efter genombrottsromanen Noll att förlora, vilken han skrev medan han ännu gick på college. Nu lever han ett, på ytan, städat liv med nyblivna hustrun Jayne Dennis ( som inte existerar i verkligheten) och två barn varav pojken Robby är deras gemensamma, även om Ellis inte är mogen att acceptera faderskapet fullt ut. Ellis svär inför sin hustru att han slutat med knarkandet och supandet och att det perfekta småborgerliga livet som de lever inte är en spelad charad från hans sida.

Efter en ganska realistisk inledning börjar romanen att få sitt eget liv och skickligt tvinnas historien in i Ellis tidigare litterära värld, framförallt American Psycho, där man som läsare inte är säker på om det enbart är fantasier i en galnings hjärna eller om det faktiskt utspelar sig i en fysisk verklighet.

Ellis fixar en stor fest - där han iförd en t-shirt med en marijuanaplanta på bröstet fullständigt excellerar i droger - och en man som ser ut som Patrick Batemen dyker upp objuden. Efter detta sker ett antal brutala mord i området och det verkar som om att mördaren kopierar mord ur American Psycho. Ellis jagas av sitt eget förflutna och framförallt är det hans döde far - enligt Ellis var han förebilden till Patrick Batemen - som spökar i hans alltmer uppfuckade huvud. Bokstavligen får han nu sona för sitt tidigare liv som totalt empatistörd, narcissistisk och opålitlig människa och det genom att ta ansvar för sina handlingar; både som far, partner och som upphovsman till sina litterära verk.

Lunar Park utvecklas till en metaroman och till en början fungerar det riktigt bra, men Ellis blir till sist lite för smart och romanens komplexitet blir ett ok som han inte orkar bära. Till slut kapsejsar hela bygget och de Stephen King-artade skrämseleffekterna övergår till att likna harmlöst spökjageri i bästa Ghostbuster-stil när Ellis försöker driva ut fadern som hemsöker hans hus.

Lunar Park är en lyckad roman på flera sätt, kanske inte konstnärligt, och framförallt bränner det till när Ellis närmar sig det riktigt otäcka med beskrivningar av ett känslokallt och individualiserat samhälle där framförallt barnen, som alla verkar ha dampdiagnoser, stoppas fulla av lugnande droger av sina föräldrar när det enda de verkar behöva är kärlek.
Det som kanske till sist är det enda som krävs för att inte frambringa nya Patrick Batemen.