Romanen inleds med ”Jag längtar efter ett bra ställe att gråta på”. Bokens ”jag”, författarinnan Bente, har hoppat av en buss någonstans på landet. När hon sitter i busskuren och liksom bara väntar möter hon det vänliga paret Putte och John. De bjuder in henne i sitt hem och genom dem kommer hon i kontakt med andra personer från trakten. Hon är osäker och närmast apatisk i början, men hon gråter aldrig, det verkar som om något kom i vägen.

Helle Helle har även i tidigare verk beskrivit danska byar och här väljer hon att placera en tvättäkta stadsbo på landet. Det temat är inget nytt, tvärtom, men Helles sätt att skildra det är unikt. Den klassiska konfrontationen är utbytt mot respekt och vänlighet, och hon skapar ett genuint intresse för personer som samtidigt kan vara väldigt irriterande. Som exempelvis Bente. Hon förefaller ointressant och håglös, men ändå vill jag veta mer om henne. Och vilka Putte och John är som låter denna tråkmåns bo hos dem.

Personbeskrivningen är i det närmaste obefintlig, men ändå degraderas ingen till en ”typ” utan alla är riktiga trovärdiga människor. Helle skriver bara precis det som situationen kräver, vilket gör att det kan bli svårt att ta till sig berättelsen, och till och med frustrerande att inte få veta mer. Dessutom varvas Bentes upplevelser i byn med tillbakablickar på det liv hon lämnade i stan och det riskerar att bli både rörigt och tråkigt. Men Helle balanserar precis på rätt sida av gränsen. Hennes språk är enkelt men ändå lyckas hon göra tristessen fascinerande. Det är något i den här boken, i Helles sätt att skriva, som är väldigt fängslande.

Helle Helle besitter en förmåga att med enkla medel fånga läsaren. Samtidigt är det tydligt att hon är en författare man antingen älskar eller hatar. Ner till hundarna är Helle Helles femte roman utgiven på svenska och de tidigare böckerna har fått både ris och ros, men sällan något däremellan. Detsamma kommer det att bli med Ner till hundarna.