Bluesmannen Slowman föddes som Svante Törngren i Linköping 1957. Efter att ha harvat i många olika band och spelat allt ifrån pop, rock och soul till teatermusik och afrofunk tröttnade han 1985 på musikbranschen och blev reklammakare.

Men det sög visst i bluestarmen. På senare år har nämligen hans vassa gitarr kunnat avnjutas flitigt i nya hemstaden stockholms musikpubar, bland annat via powertrion Crossroads.

På denna solodebut (en ”Best of” av alla plattor som aldrig spelades in under dessa år) samsas överstyrd boogierock, countrydoftande ballader, Jimi Hendrix-riff och stånkande funk. Om det i ena stunden sprakar och knastrar elakt elektriskt, sätter han sig i nästa ner och låter soul och gospel smeka melodierna. När tempot sänks kan han påminna om Nick Cave. Slowman är – gudskelov – inte stöpt i en form.

Ett gäng lyhörda musiker vet när man ska trampa på gasen och, kanske ännu viktigare, när man inte ska det. Stråkar och körer nyttjas med förnuft och omdöme. Musiken andas.

All musik och text är skriven av Svante Törngren själv och det är bara att lyfta på hatten. Texterna balanserar mellan personligt och allmängiltigt, vardag och poesi och draggar, på bluesmanér, ofta livets mörkare vatten: ”My life was a strange kind of club/ where I was not recommended as a member”.

The Best of Slowman är prima blågul americana. Om än mest blå.