Under 2004 och 2005 följde forskaren Anna-Lena Ljusberg särskilda undervisningsgrupper där barn mellan nio och tolv år placerats eftersom de ansågs ha koncentrationssvårigheter.

Förra veckan lade hon fram sin avhandling vid institutionen för barn- och ungdomsvetenskap vid Stockholms universitet.

– Jag studerade tio undervisningsgrupper i hela Storstockholmsområdet i olika socioekonomiska områden, och fann att de fungerade på liknande sätt, säger Anna-Lena Ljusberg.

Enligt Anna-Lena Ljusbergs slutsatser placeras barnen i en särskild undervisningsgrupp på grund av att problem som uppstår i mötet mellan skola och en elev anses bero på eleven. Barnen har till exempel svårt att leva upp till skolans krav om att sitta still i bänken, att följa instruktioner och regler, att lyssna och slutföra arbetsuppgifter.

Elevernas förhandlingsutrymme är samtidigt starkt beskuret.

Istället för att placera barnen i särskilda undervisningsgrupper menar Anna-Lena Ljusberg att lärare bör reflektera över andra lösningar.

– Det finns till exempel läromedel, uppgifter och övningar som underlättar koncentrationen. Man kan också fundera över hur möbleringen i klassrummet påverkar gruppen.

Hon drar paralleller till mobbning. Där finns olika förklaringsmodeller om varför mobbning uppstår, om det är gruppens, mobbarens eller offrets fel.

– I en sådan situation är det viktigt att stanna upp och reflektera. Vad beror det på att till exempel en kort person mobbas i en klass men inte en annan?

Anna-Lena Ljusberg poängterar att alla människor är olika och måste bemötas individuellt. I skolans styrdokument lyfter man fram att varje barn ska ses som en individ med kompetens och som en delaktig aktör.

Men Anna-Lena Ljusberg har noterat att många lärare i de särskilda undervisningsgrupperna poängterar barnens brister i sina samtal med dem.

– Grundsynen är att eleverna inte ses som kompetenta aktörer.

Det stora problemet med detta är, enligt Anna-Lena Ljusberg, att barnen anammar lärarnas bild av dem. Att denna bild sedan följer dem genom livet har en annan forskare, Marianne Lundgren, kommit fram till i avhandlingen Från barn till elev i riskzon.

– Barnen är väldigt medvetna om sina tillskrivna brister. Istället borde lärarna fokusera på barnens styrkor, säger Anna-Lena Ljusberg.

Det gör också vissa lärare, har hon kunnat se, och särskilt de som har utbildning på området.

Och för många barn är det bra att komma till särskilda undervisningsgrupper.

Det är små grupper på omkring elva elever och två-tre barn på varje lärare. Hon berättar att det var väldigt lugnt och strukturerat i klassrummen.

– Frågan som skolorna måste ställa sig är varför barnen inte fungerar lika bra i alla klassrum. Ska vi bygga en skola bara för vissa eller för en mångfald av individer?