Rapp och rolig dialog om identitet
Det är långt ifrån första gången som Teater Tamauers konstnärlige ledare och regissör, Anders Friberg, ger sig på ämnen liknande de i senaste uppsättningen Hottentotter. Pjäsens författare är ingen mindre än Staffan Valdemar Holm, tidigare Dramatenchef, regissör och dramatiker; stycket är ett förstlingsverk, skrivet i 27- årsåldern. Textens bristande dramatiska stringens, blir dock inte synlig förrän i slutets tilltagande ordrikhet, i pjäsgestaltningens kärna om identitet och främlingskap.
Här handlar det om tre personer, instängda på ett hotell eller en restaurang ute på en öde ö, utan möjlighet varken att ta sig ut eller in till fastlandet. Johan Fribergs scenografi bygger ett sekelskiftesrum åt de tre rollerna, som en sammanlagd, sammanhängande och kanske även sammanfattande jagbild. Det är som om rummet gestaltade tidens nedärvda identitet, till och förbi Freud, i riktning mot vår nutid. Detta slags rumsliga dimension bidrar rejält till att lyfta fram Holms drama och ge det bjärtare nutidsbelysning.
Att rollerna från början är mer arketyper än levande karaktärer känns därför helt konsekvent; att alla tre uppträder iklädda maskeradkostymer öppnar för möjligheten att under påklistrade egenskaper bryta mot maskens påbud. Pjäsens identitetslek går också snabbt igång redan i de allra första replikerna mellan pjäsens svartklädde och ordknappe Bödel och Buffalo Bill, långt innan Törnrosa ens hunnit vakna. Rummets stationer för var och en, låser fast deras positioner samtidigt som rolldiskussionen därmed görs än tydligare.
Med en förvånansvärt rapp enkelhet i dialogen snurrar pjäshandlingen igång, länge håller den sig både levande och rolig i rollernas mer eller mindre lögnaktiga förhållande till myterna om dem själva. Såväl Bödeln som Bill kretsar lika evighetslåst som planetsystemet kring Kvinnan som den Andre. Hon, Törnrosa, tvingas av senkomna trygghetsskäl att ändra sin tragiska historia om kränkt oskuld och om våldtäktens drömlikt disiga skeende ute på klipporna.
Anders Fribergs föreställning, Hottentotter, lyckas leva högt på timing; spelrytmen bär, i alla fall under bortemot timme av dess sammanlagda åttio minuter, pjäsen på en våg av lustfylld spelenergi. Johan Friberg alstrar genomgående ett fysiskt undertryck åt ordens tyngd, men i slutet dalar helheten. Spelet tycks tappa greppet om avklingandets stillsammare båge, som om fler och fler ord måste till för att stötta gestaltningen. Men kanske var inte föreställningen helt färdigrepeterad på premiären; jag skulle nog gärna ge den en chans till.
Teater
Hottentotter Av Staffan Valdemar Holm Regi Anders Friberg Scen Teater Tamauer Scenografi Johan Friberg I rollerna Jarle Hammer, Sara Klingvall, Johan Friberg
