Hotakainen gjorde succé med sin förra roman Löpgravsvägen, som han tilldelades det Nordiska rådets litteraturpris för. Det var en lyckad roman som handlade om en medelålders man vars hösta önskan var att göra det perfekta husköpet för att nå den där småborgerliga bekväma tillvaron och även som ett sätt att återfå sin familj.
Hans svenska förlag rider på hans framgångsvåg och släpper nu den tidigare romanen En klassiker från 1997. På många sätt liknar den Löpgravsvägen men den är långtifrån lika välkomponerad och knivskarp i sin samhällsatir. Det känns som Hotakainen inte riktigt hittat framgångsformeln när han skrev En klassiker.
Det här är en drift med den självbiografiska genren och handlar om författaren Kari Hotakainen som får i uppdrag av sitt förlag att skriva i en ny trendig bekännelselitteratur-stil, vilket givetvis innefattar skandaler, kärleksaffärer, sex och uppriktiga avslöjanden.
Tyvärr har inget spännande hänt i Hotakainens liv så det är bara att hitta på. Det blir en ganska cynisk självbiografi som han kallar 'Det var ett nöje att leva, men svårt att tiga'.
Här skriver han sig själv som det stora författargeniet som skrev nyskapande poesi, som knivskarp litteraturkritiker, som avantgardistisk tidskriftsmakare. Han tillhör den unga coola generationen och kvinnorna är tokiga i honom. Givetvis kan han även supa som ingen annan.
Parallellt med denna ganska uppblåsta och stundtals komiska dagbok så ges en något mindre smickrande, och kanske sannare, bild av huvudpersonen när vi får följa dennes misslyckade försök att köpa en begagnad bil. Likt Löpgravsvägen har Hotakainen här ett ämne och tema som berör hela samhället, och genom Hotakainen, den glupske bilförsäljaren Kartio och den unge fartdåren Pera, dras vi med på en färd när de med fartens hjälp försöker undfly den patetiske människa som möter dem när de ser sig själva i (back)spegeln.
Hotakainens utforskande av den finske mannen känns vid det här laget bekant och i En klassiker är männen om än vidrigare än tidigare. De super hejdlöst, är rasistiska, sexistiska och deras dröm om att hitta sin plats, sitt hem, känns på alla sätt ouppnåelig. De är helt enkelt män som inte på något sätt lyckats infogas i det nya moderna och jämlika samhället.
Deras öde är oundvikligt och när Peras och Hotakainens vansinnesframfart på bokens sista sidor når sitt logiska slut så tecknas samtidigt en symbolisk bild över ett döende mansideal.