Besvikelse står dock i intim relation till förväntningar, och sannolikt var det därför uppföljaren Döden föder lämnade mig något desillusionerad. Ett fåtal mycket starka spår kändes inkastade i en ofullständig helhet där engelskspråkiga experiment hämmade den självklarhet som varit styrkan i Kultirations gestaltning. Där gruppen flera gånger trampade farligt nära eller över gränsen till pretentiös dussinspiritualism, vilket förtog en stor del av den tjusning som låg just i det okonstlade.

Samma sak kan dessvärre sägas om det nya, självbetitlade, albumet. Som ingen annan sedan Peps i dennes glansdagar kunde – och kan fortfarande när de vill – Kultiration leverera svensk reggae med obestridlig känsla. Det lät ärkesvenskt, accentuerat av den varsamt vårdade folkmusiktraditionen. Och det lät alltigenom autentiskt, utan att gruppen behövde lägga in ironiska vinkar eller referenser som signalerade politisk tillhörighet eller sympatier.

Tveklöst är Kultiration fortfarande skickliga musiker, Marcus Berg fortfarande en av Sveriges bästa på sång. Men problematiken kvarstår. Av skivans elva spår är texterna i fem fall på engelska. Dåligt är det inte, men inte heller i närheten av så bra jag vet att det skulle kunna vara.

Två spår är resultatet av mötet med en anonym munk på Bali och framförs helt eller delvis på sanskrit. Skickliga musikaliska arrangemang? Som alltid. Intresseväckande, medryckande? Nja.

Det enda riktiga utropstecknet är Lejoninna, där en lång kärleksförklaring till en vagt definierad och tydligen kärleksfull skapare mynnar ut i upptempo och en driven refräng, mer repetitiv än det bästa från tidigare album – men lika medryckande.

Kultiration vet ju hur man ska göra, varför verkar de inte vilja?

Hippies.