– Det är många som blir förvirrade när de går in här. De frågar var vi ska ha bardisken, säger Hanna Wildow.

Frågan är begriplig. Kontoret på Närkesgatan där hon och Elin Sandström Lundh – två av de tre initiativtagarna bakom Högkvarteret – sitter är långt ifrån tillräckligt stort för att inrymma vad de hoppas ska bli en bas för Stockholms queerfeministiska kulturliv. Och när den som nu är fylld av allting från staplade stolar till styckade skyltdockor erinrar den mest om ett vindsförråd med utsikt mot gatan.

Den egentliga lokalen ligger i källaren under, och rymmer såväl restaurangdel som scenrum och galleri. Det är där spelningar, litterära salonger, debatter och filmvisningar ska äga rum.

– Vi kommer att ha öppet fem dagar i veckan från eftermiddag till sen kväll och natt. Det finns stora förutsättningar att äta, dricka, njuta, säger Elin.

Sedan tre år tillbaka har de drivit kulturföreningen Idyll, mest känd för sin klubb med samma namn. Ur kulturföreningens ambulerande verklighet kom behovet av någonting mer varaktigt att utkristallisera sig.

– Vi hoppade runt mellan andras lokaler, det är roligt men innebär ett ständigt kompromissande och lite omärkligt började vi visionera om en permanent plats, säger Hanna. Som ett Copacabana eller Hallongrottan fast på kvällstid. Ett ställe där man bara kan komma in och sjunka ner i en fåtölj.

– Det bör också betonas hur svårt det är att förhålla sig till andras regler, lägger Elin till. Dels de officiella, men också de inofficiella. Vilka som kommer, vad som får vara på scen, vad som är accepterat att säga. Vi ville ha en plats där vi själva kunde bestämma.

Det anspråksfulla namnet kom till av en slump. Hanna redogjorde för planerna för en vän, som efter att ha fått dem förklarade för sig summerade att Idylls intention var att konstruera ”ett queerfeministiskt högkvarter”.

Namnet förankrades i gruppen, och kommer snart att synliggöras genom en iögonfallande skylt som ska förankras i fasaden över nedgången till källarlokalen på Närkesgatan.

I skärningspunkten mellan utåtriktad plattform för queerrörelsen och mer avgränsad ickenormativ zon vill Högkvarteret vara bägge delarna. Dels bjuda in fler i en kravlös gemenskap, dels vara tydliga med att det inom denna inte finns någon tolerans för intolerans.

– Det är verkligen en svår avvägning, menar Hanna. Vi tycker att det är väldigt viktigt med fristäder. Vi har sagt att vi inte ska tillåta någonting homofobiskt, sexistiskt eller rasistiskt, så inkluderande vill vi inte vara. Samtidigt har vi i tre års tid jobbat väldigt målmedvetet med att bredda vår målgrupp.

– Jag tror att vi kommer ganska långt med att inte tolerera homofobi, sexism eller rasism, säger Elin.

– Det kanske inte låter så radikalt men känslan efter att ha jobbat i krogbranschen i tio år är att det är välbehövligt. Jag tycker också att man kan ha större tilltro till den kulturkonsumerande allmänheten. Jag tror att Leif, 50 år, vit och heterosexuell, kommer att trivas här. Men vi kanske inte kommer att se 500 Leif där nere.

Den 27 augusti slår Högkvarteret upp dörrarna. Scenen är redan fullbokad i månader framöver, och nu återstår bara för arrangörerna att – med benägen hjälp av volontärarbetande gäster, kompisar och kärestor – att hinna färdigställa den ambitiösa inredningen.

Det kommer att gå vägen, menar Hanna Wildow.

– Men vi jobbar dag och natt tills dess.b