Som uppföljare till debuten ifrån 2006, Maskinflickans testamente, är detta ett alster som blommat ut i språklig mognad och berättandet är så närvarande att det praktiskt taget tar pulsen på läsaren. Bokens sidor är sparsamt fyllda och passagerna korta, men texterna som fyller dem är kompakta och väldigt tunga.

Innanför pärmarna samsas två olika berättelser sida vid sida. Den första delen, Sonja, handlar om en vägrande häst som plötsligt insisterat på att stanna vid ett hinder på en tävlingsbana. Den andra, Larsson, staplar upp till synes ordinära minnesfragment ifrån en flickas uppväxt. Den lilla flickan och hennes morfar delar en pastellfärgad tillvaro som med tiden färgas grå av just tiden själv. Dessa två berättelser har inga egentliga skärningspunkter, samtidigt hade de av någon outgrundlig anledning inte klarat sig utan varandra. Det är tematiken som binder dem samman, kretsade runt hur vissa gestalter kan utgöra rena fundament i en människas tillvaro, gestalter som blott genom att man minns dem bidrar till att man förblir den man alltid varit.

Om jag glömmer dig blir jag en annan är ett verk som i princip saknar handling, och den handling som faktiskt finns upplevs som sekundär. Ida Linde jobbar istället primärt med sin fragmentariska berättarstil som allteftersom mejslar fram en överskådlig terräng. Frågan är bara hur man som läsare kan navigera i ett okänt landskap utan kompass.

Ja, det är just denna osäkerhet som Linde använder sig av i sin bok. Utan riktlinjer ökas nämligen vaksamheten i det egna läsandet och man sonderar de språkliga markerna mycket mer noggrant, då det finns en påtaglig känsla av att minsta felsteg kan leda till att man går vilse. Under vandringen genom de nästan sporadiskt arrangerade passagerna lägger man plötsligt märke till att det här även finns en annan berättelse. Ur en språklig associationslek som tar plats mellan författare och läsare, växer en parallell läsupplevelse fram mellan raderna.

Ett verbalt utbrott markerar bokens slut och jag förvånas över att detta lilla verk, tämligen oansenligt och mycket tunt, är en bok som ingen annan. För sin debutroman tilldelades Ida Linde Nöjesguidens litteraturpris, det kommer med stor sannolikhet inte dröja länge innan hon samlar på sig väsentligt tyngre priser.