Det finns förstås undantag, som Kvällspostens rubrik i tisdags: ”Bebisen Eylyl dödad av fotbollsfans”. Det låter som om en barbarisk hord trampat ihjäl spädbarnet. Det som hade hänt var att en man druckit sig packad på en sportbar i Köpenhamn och därefter gett sig ut på en rattfylletur i sin bil.

Istället för advokat, vårdbiträde, performanceartist, langare eller vad nu rattfyllot kan tänkas ha tillhört för yrkesgrupp i samhället väljer Kvällsposten etiketten fotbollsfan.

De gånger då konfrontationer mellan vanliga supportrar och polis uppstår, bottnar dessa till största delen i att polisen inte betraktar oss som individer, eller i den mån de gör det, ser varje individ som en bebismördare.

Detta finns väl beskrivet i Brå-rapporten om fotbollsrelaterade ordningsstörningar som polisledningen gärna väljer att hänvisa till utan att ha tagit till sig den viktigaste poängen i rapporten. Kritiken mot polisledningens bristande kompetens.

Inte heller poliser förtjänar att klumpas ihop till en dum massa. Under mina många år som fotbollssupporter har jag rest runt i hela landet, varit riktigt packad ibland, skrålat runkramsor och definitivt inte alltid varit rumsren.

Jag har en hel del anekdoter om hur varierande polisbehandling kan få mig och andra fredliga kamrater att förbli fredliga alternativt trigga igång ett konfrontativt beteende.

Sommaren 2007 satt vi ett gäng vid Nissans strand i Halmstad och drack öl inför matchen. En polisbil stannade till, snackade fotboll en stund och bad oss sedan städa upp efter oss. Det gjorde vi. Väldigt noggrant. Något senare grep representanter för samma poliskår ett gäng som startat slagsmål, utan att ta ut det på oss andra.

Samma sommar besökte jag Helsingborg. Vårt följe omringades snabbt av kravallutrustad polis. De kallade oss jävla svin, pack och pöbel. En ridande polis sparkade redaktören för den supporterhemsida som tagit kraftigast avstånd mot våld i huvudet. En annan polis slog min bror i skallen med batong så att ögonbrynet spräcktes.

Upploppsstämning skapades av polisen.

Polisledningens förslag på åtgärder är formulerade enligt den enkla modellen problem – lösning utan att ta hänsyn till att det handlar om människor.

”Skrivbordsgeneraler som vill visa sig handlingskraftiga”, var omdömet från en av de vettiga poliserna som jobbar på fältet.

Det finns gott om historiska paralleller till det tänkandet, där majoriteter ska skyddas på minoriteternas bekostnad till varje pris. Sådana liknelser blir alltid överdrivet tillspetsade, men jag kan ändå inte låta bli att tänka på termer som den slutgiltiga lösningen.