I Beirut råder en uppgiven stämning bland ungdomar inför valet. Lina Halabi, en 21-årig libanesisk ingenjör, var med i de stora demonstrationerna i mars 2005 efter mordet på den före detta premiärministern Rafik Hariri. Hon är sunnimuslim och tillhörde den så kallade 14 mars-rörelsen som stödde Hariri och anser att Syriens inflytande i Libanon är för stort.

– Jag stod på barrikaderna med den libanesiska flaggan, berättar Lina Halabi.

Men i år tänker hon inte ens bege sig till valurnorna.

– Vi har gett upp. Efter att ha kämpat så mycket som vi alla gjorde blev besvikelsen stor när vi insåg att våra röster inte har någon betydelse. Det libanesiska folket är för splittrat och så mycket i Libanon styrs utifrån, säger hon.

Och visst är det många som vill ha ett finger med spelet om Libanons inrikespolitik. Syrien anklagas kategoriskt för att behandla Libanon som sin bakgård och för att ligga bakom attentatet mot Hariri. Iran skänker stora summor pengar till oppositionsrörelsen Hizbollah för det väpnade motståndet mot Israel. Och Saudiarabien, sunnimuslimernas beskyddare, agerar motvikt genom att stödja det sunnitiska partiet Future Movement.

– Om du frågar mig vem som har makten i Libanon blir svaret ingen, säger Inas Zeineddine, 29 år och projektledare för antikorruptionsprojekt i Libanon.

– Vill man veta vad som kommer att hända i Libanon måste man följa nyheterna i hela regionen.

Kampen om regeringsmakten står mellan de två allianserna ”8 mars” och ”14 mars” som fått sina namn efter datumen på de stora demonstrationerna efter mordet på Hariri år 2005. 14 mars-rörelsen, med den mördade Hariris son som ledare, har stort stöd framför allt i Beirut, som är mer västvänligt. Men det är Hizbollah och dess allians med det shiitiska Amal och kristna maronitiska grupper, 8 mars, som av många tippas vinna valet.

Inas Zeineddine är troende drus och många från hennes region kommer att rösta på Walid Jumblatt drusiska socialistparti PSP som är det näst största i 14 mars-alliansen. Men Inas Zeineddine tycker att båda allianserna är lika dåliga.

– Inte mycket har förbättrats under 14 mars-alliansens styre, så ska jag då rösta på Jumblatt?

Hon vill inte att Hizbollah ska vinna men tänker inte rösta på drusernas parti bara för att rösta mot Hizbollah.

– Jag kan inte kompromissa med mina principer och rösta på någon jag inte tror på. En röst mot Hizbollah har ändå ingen betydelse. Vinner de får de makten, förlorar de så har de makten ändå, säger Inas Zeineddine.

Hon menar att den väpnade delen av Hizbollah med sitt stöd från Iran är en maktfaktor oavsett hur många platser partiet har i parlamentet.

Religiös tillhörighet kommer att spela stor roll i valet. Efter inbördeskrigets slut enades parterna år 1989 om Taifavtalet som fördelar platserna i parlamentet mellan landets 18 olika religiösa grupper. En del lovordar maktfördelningssystemet som en stark och nödvändig grund för demokratin i Libanon, andra har kritiserat det för att vissa grupper är underrepresenterade. Hälften av platserna i parlamentet är reserverade för muslimska och hälften för kristna ledamöter.

– Vi är alla bröder och systrar tills det uppstår problem, då plötsligt blir religionen viktig, säger Jennifer Farhat, 22-årig kristen juridikstudent. Hon menar att eftersom politiker väljs utifrån sin religiösa tillhörighet så tenderar de att prata om den egna gruppens intressen och på så sätt förstärka betydelsen av religiös tillhörighet.

– Min verkliga önskan är att det libanesiska folket ska förenas i att vi i första hand är libaneser, säger Lina Halabi.

Omar, 25-årig tv-producent och musiker, håller med om att det är dags att sluta lägga så stor vikt vid vilken religiös grupp politikerna tillhör. Han vill inte uppge sitt efternamn eftersom han redan har fått problem på grund av sina sångtexter.

– Jag tänker inte rösta när det redan är bestämt att presidenten måste vara maronit och premiärministern sunnimuslim, säger han.

– Jag skiter i vad presidenten tror på, jag vill bara att det ska vara en bra person.

Som de flesta Beirutbor är Omar trött på krig, andra länders inblandning och över hur de ständiga konflikterna påverkat hans liv de senaste åren.

– De förstörde mitt liv, säger han. Jag förlorade mitt jobb när Hizbollah kom med sina vapen och tog över tv-stationen förra året. Och året innan blev min examen uppskjuten på grund av kriget mot Israel. Jag skiter i allt det där, jag tänker inte dö för Hariri.

Omar har sökt jobb i London men tycker egentligen själv att det är synd att så många unga libaneser med mål och ambitioner flyttar utomlands.

– Vi vill bara få ordning på vårt land, hitta jobb, bli fulla på helgerna, gå ut med tjejer och ha mat på bordet, säger han.

Med Libanons unga befolkning har partierna mycket att tjäna på att få med sig de ungas röster i slutspurten. Affischerna tapetseras allt tätare på väggarna men det kommer att krävas mer av partierna än bilder på trendiga unga för att locka till sig Beiruts desillusionerade ungdom.