Tysta Mari-gången under Sheraton Hotel ligger mitt i City, men inhyser inga multinationella klädkedjor där köpstarka konsumenter fyller kassarna med det senaste modet. Det är en undangömd, övergiven plats, som gjord för ett band som vill illustrera sin outsiderposition.

– Man måste ha ett namn som låter bra, men egentligen tänkte vi inte mycket mer än så, berättar Andreas, gitarrist och sångare i bandet som tog sitt namn efter ett av stadens mer ökända mellanrum.

Tysta Mari bildades 2005 och spelar punk på svenska med starka 70-talsvibbar. Andreas, Alex och Micke kommer från Strängnäs, Adam – något av en frontfigur och med en utpräglad Stockholmsdialekt – är ursprungligen från Luleå men flyttade därifrån som tioåring.

Alla har bott här i många år. Och det sätter avtryck; många låtar handlar förstås om Stockholm. Om ett mörkt och kallt sådant, ungefär som nätterna i Tysta Mari-gången.

– Kanske slår allt emot en när man inte är härifrån från början, säger Adam. En bra utgångspunkt när man skriver låtar är ju att bli förbannad och Stockholm är så centrerat kring Stureplan, vimmelbilder och skit, men det finns en motpol till det där som aldrig kommer fram.

Alla medlemmar är ovanligt målmedvetna. Om valet står mellan att vara ett hobbyband eller att satsa till max väljer Tysta Mari det senare, bara för att testa hur långt de kan nå.

– Man har spelat i en massa band där det inte händer något, säger trummisen Alex. Det blir lätt så om man inte planerar. Det låter jävligt tråkigt att planera, men samtidigt är det inte så kul att upptäcka att man har spelat i ett band i tre år utan att ha släppt någonting.

– Det är ju det klassiska annars att man hoppar över ett rep med ett band och så tar det tre månader till nästa gång, och så repar man en gång och så rinner det ut i ingenting. Då är allt förgäves egentligen, man har inte ens spelat in låtarna för sig själv på kassett, säger Adam med sin hesa och lite släpiga söderdialekt.

Deras andra spelning någonsin, 2006, var en releasefest för debut-EP:n. Första plattan, Tjugo minuter över tre, kom 2008. Ett år av turnéer och låtskrivande följde. I april i år kom uppföljaren Sverige Casino, producerad av Millencolin-gitarristen Mathias Färm och utgiven på eget bolag.

– När vi började hade jag aldrig platsat på gitarr i något annat band än ett punkband, säger Adam. Och det är mer eller mindre lika för alla.

– Ja, det har varit mycket slit för att få låtarna att sitta, i januari repade vi i stort sett varje dag, berättar Andreas.

Nu har de kommit en bra bit på vägen och är en uppskattad bokning även utanför rena punksammanhang. Förra veckan spelade de på Siestafestivalen i Hässleholm och snart bär det av till Peace & Love i Borlänge. De sätter upp nya mål för sig själva vartefter.

– Sådant ändras ju hela tiden. Det första målet var att släppa en platta, det andra typ att folk ska tycka om den, skrattar Adam.

– Jag tycker att man spelar in plattor för att man vill ut och spela, det är betalningen för allt slit, säger Andreas. Nu när vi har spelat in den nya plattan kan vi åka ut och spela i ett år utan att tänka på att skriva gitarrsolon och finslipa texter.

– Fast man måste ändå skriva låtar heeela tiden, det är det som är det jobbiga, Annars har man ingenting sen, tillägger Adam och berättar att alla medlemmar hjälps åt att skriva både text och musik.

Många har sett dem som ett nytt Ebba Grön. Det förnekar de knappast – det är en hedrande om än uttjatad liknelse – men menar sig ha hämtat minst lika mycket inspiration från amerikanska band som Rancid.

– Många i vår publik har vuxit upp med amerikansk punk, och inte alls lyssnat på svensk punk, och när vi kom var det ingen som spelade den här typen av punk på svenska, säger Adam.

Punken har också blivit vägen in i ett större musikaliskt forskningsfält. På nya skivan hörs influenser från såväl Bruce Springsteen som Tom Petty, även om grundtonerna är desamma som tidigare. Och allt låter väldigt välspelat.

Är tajtheten en uppdatering av punkens ”hellre än bra”?

– Men det där stämmer ju inte, säger Adam, egentligen var alla band som släppte plattor på 70-talet snortajta.

– Ja, om man tittar på de banden som var stora på 70-talet, som Blitz och Clash, de var ju duktiga musiker allihop, de kanske hade spelat jazz innan och då var ju punk lätt för dem, säger Alex.

– På rotnivå är punken tajt, helt klart, säger Adam. Och det ska den vara också. Vi skulle aldrig släppa en otajt låt.

– Samtidigt är det tröttsamt med folk som bryr sig mer om tekniken, tillägger Alex. Som i viss hårdrock, runkmusik som bara handlar om att göra svåra grejer. Om det låter bra spelar det ingen roll vad man gör. Det är ingen idrottstävling.

– Man behöver inte kunna spela, men med bra smak och självkritik kommer man långt, säger Andreas och skrattar.

Tysta Mari sjunger om raserad välfärd och konsekvenser av den nyliberala finansfesten, om knark och om kärlek. Det är punk som den alltid har sett ut, eller borde ha sett ut. Därför studsar jag till när Adam och Andreas diskuterar huruvida man borde ta och leasa ett trumset. Men jag inser snart att det bara handlar om mina egna förutfattade meningar om hur punkare bör uppträda. När Alex börjar prata om det kyliga Stockholm känner jag igen mig igen och allt faller på plats:

– Jag läste en intervju med Kristina Axén Olin, just när hon tillträdde som finansborgarråd. Hon fick frågan vad det största problemet med Stockholm är och svarade ”det är skräpet och klottret”. Folk är utslagna och blir våldtagna i parker, men hon menar att det värsta är att någon har skrivit något på en vägg. Jag kan verkligen explodera av sådant där.