120 000 kronor. Det var vad energidrycksföretaget Red bull betalade i januari 2007 för en reklamkampanj som var värd minst tio gånger så mycket. För det priset fick man nämligen inte bara tillgång till Kulturhusets lokaler (takterrassen), utan lånade också Kulturhusets logga till sina reklamaffischer i tunnelbanan för vad man menade var en ”konsttävling”.

Ett kulturellt renommé som heter duga. Som skrek ut att Red bull minsann inte gör reklam, de skapar konst.

Till DN sade dåvarande Kulturhuschefen Uwe Bödewadt att han borde ha tagit bättre betalt av Red bull, men när jag talade med honom i samma veva var han långt ifrån ångerfull. Tvärtom: han småskrattade intervjun igenom och tyckte att det hela var en ganska fånig sak att diskutera.

Nu är det 2009 och gränsen mellan kultur och kommersialism har suddats ut ytterligare. Kulturutredningen har hjälpt till att bana vägen. Inget förefaller i dag vara mer logiskt än att ett storföretag sponsrar en utställning om sig själv. I det här fallet Ikea, med tre miljoner kronor. Fem gånger mer än Liljevalchs vanliga utställningsbudget.

Ikea som idé är naturligtvis toppen: snygga, funktionella möbler för ”alla” till oslagbara priser. Men när Liljevalchs chef Mårten Castenfors framhåller konsthallens integritet och hävdar att utställningen är ett sätt att undersöka hur folkhemmet ser ut, varför gör man då inte det?

Jag ska inte göra en Kristian Lundberg och recensera på förhand, men får man tro konstkritikern Dennis Dahlqvist på SVT:s Kulturnyheterna är Ikeautställningen en synnerligen okritisk sak.

Här hade man världens tillfälle att – på Ikeas bekostnad dessutom – diskutera situationen i låglöneländer som Kina och frågor om välfärd, miljö och solidaritet och så låter man den chansen gå förbi en. Jo visst, det blir väl ett och annat seminarium som går alla förbi.

Nu är det knappast första gången en utställning kritiseras för att ge fördelar till privata intressen. Sommaren 2001 producerade Ikea (igen) en utställning i Kulturhusets lokaler (igen) om framtidens boende. Och delade samtidigt ut Ikeakatalogen till besökarna.

När Göteborgs-Posten i år uppmärksammade sitt 150-årsjubileum firades den ohotade dominansen på den lokala mediemarknaden med en oproblematiserad utställning på Göteborgs stadsmuseum. Samma sak när landets äldsta papperstidning, Norrköpings Tidningar, fyllde 250 år i höstas. Med en viktig skillnad dock: Norrköpings stadsmuseum hade heder nog att ha med ordet ”kommers” i utställningstiteln.

Sponsrade utställningar riskerar alltid att stryka medhårs. Det är dessutom etiskt tveksamt att låta en offentligt finansierad konsthall ge gratisreklam till ett vinstdrivande, multinationellt företag som tjänar pengar på världens orättvisor. Och ur konkurrenssynpunkt borde utställningen väcka missnöje inom sittande allians i stadshuset, kan man tycka. Det är kan väl inte vara helt i linje med den ekonomiska liberalismen att snedvrida konkurrensen på det här sättet.

Min kritik mot utställningen handlar emellertid inte enbart om i vilken grad sponsring påverkar innehållet. Det är en viktig debatt, men perspektivet måste kunna vara bredare. Den överhängande frågan är: var finns några som helst fredade zoner i dag? Köpbudskapen är överallt: i morgontidningen i hemmet, på den massivt tapetserade tunnelbanan på väg till jobbet, på surfrasten på jobbet, på konstutställningen på kvällen. Det är ingen slump att kultursponsring är på väg att bli avdragsgillt: Kulturutredningen har bara behövt hålla upp fingret i luften.

Och alla simmar i samma damm. Mycket få vågar höja rösten eller tänka utanför Lådis (låda, 19:-). Svd:s kulturchef Stefan Eklund ställer flera kritiska frågor om Ikeautställningen men är symtomatisk när han skriver: ”Jag är dock inte beredd att kasta första stenen.” Okej, killen är ny på jobbet, men kom igen. Finns det inga värden kvar att försvara?

Det här handlar inte om att stena en oskyldig sanningssägare, det är rent självförsvar. Eller är det för mycket begärt att kräva en konstsyn som sträcker sig bortom vad staten och kapitalet tycker för stunden?