Tänk vad ett år och den gamla Nordsjön kan

göra skillnad - medan de båda britterna med gnälliga gitarrer och arrogans respektive nonchalans låter oss förstå att det inte är odelat bra och härligt med att pengadriften är vår tids DNA, så finns det inte ett spår av oro i Mejas studsiga, medryckande superhit. Bara

ett vid den tiden svårtytt "Dum dum duhduhdum dum".

Jag ber att få återkomma till den frasen, samt

vad som egentligen hände 1998, men först lite mer om vår inställning till pengar. Det är två starka och en svag röst som format den allmänna populärkapitalismen.

En inställning som är legio bland näringslivets ledare är att tjäna pengar inte bara är det viktigaste syftet utan egentligen det enda syftet. För börsnoterade företag är

detta en självklarhet. Detta är den starkaste rösten. Den andra starka rösten är handelshögskolorna, som vrider och vänder på olika mikroekonomiska modeller men alltid kommer fram till samma sak som de mest framgångsrika företagens ledare. Den tredje, svagare rösten är

ekonomijournalisterna. De kommer oftast fram till samma orubbliga sanning.

Varför skingrades då alla tvivel just 1998?

Jo, detta var året då vi äntligen, i det ideologiska vakuum som Sovjetunionens fall lämnat efter sig, fick en ny nemesis. Västvärldens fiende nummer ett, Usama bin Ladin. Det var inte, som många tror, den 11 september 2001 som han fick denna tunga roll. Redan 1993 toppade han FBI's "Most Wanted-" lista. 1998 blev han världskändis efter att hans hejdukar sprängde två amerikanska ambassader i Afrika.

Även om Sovjetkommunismen inte kunde stoppa eller ens hota kapitalismen i väst, så var den i över 50 års tid dess gnälliga fru, dåliga samvete och tvärvigg. Jag ser förvisso inga andra likheter mellan Sovjet och bin Ladins tomtearmé, men det är i detta de fyller samma funktion: de utgör en konkret och koncentrerad påminnelse om den skrupelfria kapitalismens livsfara. En motpol och spegel på en och samma gång.

Och precis på samma sätt som en gnällig fru är det bästa man kan ha, så behövs denna motpart. Västvärldens existens är beroende av den. Inte för att den utgör något bättre eller mer tilltalande alternativ, utan för att den gnäller.

Nu kanske det är på sin plats att erkänna - om

man lyssnar på texten i Mejas låt framgår det att hon inte alls är nöjd med att allt handlar om pengar; hon tycker att vi alla har fel inställning, att vi inte verkar bry oss längre och att hon föreställer sig en annan - bättre - värld djupt i sin själ. Men här är det frågan om allvarlig text-musikmässig kontrapunkt. Det som sätter sig på hjärnan direkt vid första lyssningen och hamras in under de följande hundra är refrängen. Ett definitivt ledmotiv till att sätta sprätt på sina dotcom-miljoner med ett samvete lika vitt som ens näsvingar och överläpp.

It's all 'bout the money. Nu, mitt under den så kallade finanskrisen, börjar ekonomijournalister och andra försiktigt ifrågasätta den orubbliga sanningen. Allt kanske fortfarande handlar om pengar, men - som Meja så träffsäkert konstaterade när hon tillsammans med bin Ladin sparkade igång det naivitetens och hyperkonsumtionsentusiasmens årtionde som vi nu befinner oss i stjärtändan av - allt handlar också om Dum dum duhduhdum dum.

Det är hög tid att vi alla gör oss varse vad det betyder och innebär.

Frilansjournalist och fristående krönikör för Fria tidningar.

"It's all 'bout the money. Nu, mitt under den så kallade finanskrisen, börjar ekonomijournalister och andra försiktigt ifrågasätta den orubbliga sanningen"

Missa inte nästa veckas krönika av Helena Looft.