Smeknamnet Bronson tillkom under en period då Peterson försörjde sig som boxare och en bekant tyckte att han behövde ett artistnamn. Detta var på 1970-talet, samtidigt som Death Wish gick på biograferna, och stenhårde huvudrollsinnehavaren Charles Bronson fick ovetande bistå med sitt namn.

Bronson tar sin början vid Michael Petersons första rån och fortsätter sedan med en resa utför en nedåtgående spiral via psykvård, fängelser och ständiga slagsmål. Det är en tragisk, väldigt våldsam resa, men Nicholas Winding Refn gör sitt bästa för att lätta upp den med referenser och lån, främst beträffande miljöer, från regissörer som Terry Gilliam, Chan-Wook Park och Stanley Kubrick. I sin ambition att visa hur absurd Peterson och världen runt denne är, försvinner många gånger Refns originalitet som filmskapare och det han söker berätta förblir otydligt.

Ibland köper han in sig på den superhjältekult som filmvärlden just nu älskar, för att lite senare punktera den genom att låta Bronson urinera någon i ansiktet. Allt känns efter ett tag överdrivet skruvat och den riktiga smocka som Winding Refn vill dela ut stannar i luften.

I marknadsföringen för filmen hävdas att Bronson är en Clockwork Orange för 2000-talet, men så är inte fallet. Kubricks klassiker lyfter teman, som samhällets reaktioner på våldsamma individer och våldets konsekvenser för offret, och problematiserar kring dessa. Det gör inte Bronson, vars brutala element är oreflekterade och sker i förbifarten. Det enda som räddar Bronson från glömskans lådor är en fantastisk insats från Tom Hardy i huvudrollen. Han har en vansinnig nerv och känns genuint oberäknelig och livsfarlig. Utan Hardys prestation skulle filmen ha liknat vilken fiaskoaction som helst.