Alexander Milinkevitj, oppositionens presidentkandidat, var en av de fängslade. Han blev fri efter 15 dygn. De flesta svenskar säger att 10–15 dygn i fängelse inte är mycket. Men de vet ingenting om vitryska fängelser. På ett vitryskt webbforum ställde jag frågor om hur fångarna hade det. De som hade varit med i demonstrationerna och hamnat i fängelset på Okrestinagatan svarade: Hellre ett år i ett europeiskt fängelse än en vecka i ett vitryskt.

Det är ingen hemlighet att vitryska domstolar hittar på att folk har begått brott. Ett exempel är rättegången mot oppositions-politikern Mikhail Marinitj. De sa att han hade stulit data-utrustning från sig själv. Han satt i fängelse i ett och ett halvt år och kom ut med förstörd hälsa.

Vitryssland har lagar som gör att man kan få ett till fem års fängelsestraff om man säger något dåligt om presidenten. I november förra året började samma lag gälla för den som säger något dåligt om Vitryssland till andra länder. Jag skulle kunna hamna i fängelse enligt dessa lagar.

En politisk fånge blev fri för inte så länge sedan. Valerij Levonevskij, jurist och ledare för företagarnas rörelse, satt i fängelse i två år. Varför? Företagarnas rörelse gjorde en protest-aktion. De spred ett flygblad med den här texten: Kom hit och säg att du är emot att någon åker till Österrike på din bekostnad för att koppla av, åka skidor och leva gott. Domstolen sa att det var en kränkning av president Lukasjenkos ära och värdighet.
Nyligen intervjuades Valerij Levonevskij på webbsidan Charter97.org. Här är några av hans svar, som jag har fått lov att citera:

"Fängelsets ledning följer inga lagar. Samhället kontrollerar inte fängelset. Man bryter mot fångarnas rättigheter varje dag. Ingen klagar, för då blir man misshandlad. Jag blev inlåst i en isoleringscell och misshandlad. Jag fick inte träffa min familj. De fick inte ge mig paket och jag fick inte köpa mat. De sa att jag var den värsta förbrytaren i Vitryssland. Ofta blev det bråk för att fängelsets ledning inte kunde lagen, så jag måste förklara den."

"Jag fick veta att Säkerhetskommittén, KGB, hade sagt till folk att få mig att bryta mot reglerna. Det som händer i fängelserna lever kvar sedan Stalins tid. Fängelset är en stat i staten, där lagen inte längre gäller."

"Fängelsets ledning tvingade fångar att ha konflikter med mig. Fångarna berättade det för mig. Men de ville inte bråka med mig. Många av dem bad mig om hjälp. Jag skrev ansökningar och överklaganden åt dem. Det ska finnas juridisk hjälp i fängelserna, men det finns inte. Människorna är helt hjälplösa."

"Jag var hela tiden stressad i fängelset. Kanske hällde de något i min mat för att jag skulle få en hjärtattack. Jag har fortfarande ont i hjärtat. De undersökte mig i fängelset, men de sa att de inte kunde hitta mitt hjärta. Därför fick jag ingen vård."

Valerij Levonevskij börjar sitt fria liv med läkarvård. Han skriver en bok och ett manus och han kommer inte att lämna politiken.