Det är frågor som pjäsen Palme, som arbetats fram kollektivt av ensemble och teaterarbetare på Uppsala stadsteater, förefaller vilja få oss att fundera på. Personen och politikern Olof Palme, hans tid och hans gärning utgör fond för funderingarna.

Det är tonsäkert och träffsäkert, fingertoppskänslan för 60- och 70-talens sociala aktiviteter, kulturutbud och debatt påtaglig. Syndikalisten Tage Danielsson vandrar förbi som en påminnelse om förlorade drömmar, den prekära kärnkraftstårtan inmundigas, Pogo pedagog-bilderna lär oss om demokrati och konstaterar att Sveriges regering anno 1969 rymde en endaste kvinna, och hennes namn har näppeligen någon lagt på minnet.

Här kontrasterar en grånad Gunnar Sträng, som växte upp i fattigsverige med tbc och lort och byggde upp ett bibliotek av kasserade böcker från soptippen uppe på vinden i barndomens statarbarack, mot överklassgrabben Palme - far var vd mor var adel - som närmast hade en idylliserad tête-à-tête med arbetarklassen.

Men man är ändå varsam och vördnadsfull i behandlingen av myten Palme, visst skojas det på scenen om att han är socialdemokraternas “loser-ledare”, den första att förlora ett val på 44 år. Visst reflekterar ensemblen över om inte Palme egentligen var en hopplös romantiker, ganska konservativ och tämligen nöjd med hur samhället var formerat, bara han slapp de urtrista Östermalmsbjudningarna och beskyllningarna om klassförräderi. Men inte ett ord nämns om de mer dunkla sidorna hos honom, ingen skuld faller på honom i Geijeraffären, ingen ifrågasätter på allvar hans rädsla för radikalisering och samröre med CIA i kartläggandet av vänsteraktivister eller hur han under Norrmalmstorgsrånet 1973 i ett telefonsamtal säger till banktjänstekvinnan Kristin Ehnmark som hölls gisslan att det väl ändå ”kan vara skönt att dö på sin post”.

Sådana trådar dras det inte i. Såret efter honom blöder fortfarande, två decennier senare, allt för ymnigt. Hans supernova är ännu för klart lysande. Kanske är det begripligt? Kanske är det så för att han var man?

En våning upp på stadsteatern spelas samtidigt en pjäs om en annan makthavare, drottning Kristina. En kvinna som kränkts och misstänkliggjorts, ett livsöde som det snaskats runt i. För att hon var kvinna, men inte en kvinna som kvinnor förväntas vara? Ja! proklamerar ensemble och regissör unisont.

Där har mer än 300 år förflutit, fast tiden på sätt och vis stått still. Här drivs det med heteronormen, ilsket och med glimten i ögat. I fonden hänger fem avbildningar av Kristina, av alla kön och åldrar, och en efter en spränger de sina begränsande ramar de tvingats in i.

Skådespelarna bidrar alla med imponerande insatser, det är fantastisk kostym och scenografi, minutiöst genomarbetat ljus och ljud. Det queera perspektivet är underbart (och kommet i elfte timmen till Teatern som ska bära fana för radikal idédebatt), åskådliggörandet av hur kvinnor, och kvinnliga makthavare - de få som funnits - misshandlats genom historien välbehövligt.

Men där tar det stopp. För det räcker inte med goda intentioner och snygg förpackning. Det måste till något mer. En dramaturgi som bär och leder föreställningen framåt. Drottning Kristina består av en samling löst sammanfogade delar, med omtagningar och upprepningar som tyvärr lite för ofta underskattar sin publik.

Det mest olidliga är när en töntig August Strindberg tas in på scen för att smädas och skällas ut för sin skildring av drottning Kristina. När en feministisk hämnare drar ner folkets jubel då hon släpar honom i håret över scengolvet för att han ska få “suga hästballe” är det som att bevittna en trött generationell kamp. Som en vardagsscen där en samtida tonåring gör revolt genom att vråla till sig ett par märkesjeans. För hade det inte 2009 varit mer subversivt om feminismen tog in Strindberg på scenen och gav honom en kram?

Men lika hjärtskärande vackert och viktigt är det när skådespelaren Shima Niavarani som en King Kong-Kristina högst upp på Empire state building ryter och slår hjälplöst i luften för att bli fri från det monster som vi oupphörligen gjort henne och allt normavvikande till - friidrottaren Caster Semenya eller vilket villebrådet för dagen nu än må vara.

Ändå känns det besvärande att maktutövandet, maktstrategierna som sådana inte ifrågasätts i pjäsen utan bara varifrån makten utgår - patriarkatet. En Madonna, som åmar sig i “Like a virgin” för att appellera till manliga konsumenter, en kronprinsessa Victoria som tackar “kära pappa” för makten som snart ska vara henne given. Är det gott nog sedan? Blir det bra bara kvinnorna får makten? Drottning Kristina vill ge en lektion, undervisa sin publik intellektuellt. Genusperspektivet finns. Klassperspektivet saknas. Idéerna finns. Dramaturgin gör det inte. Ett minus ett blir noll.

Palme börjar med en röst ur mörkret. När det åter släcks ner i salongen lämnas en dörr på glänt där det kan sippra ut ett varmt ljus och efterklangen av Palmes berömda tal från 1965 om främlingsfientligheten, fördomarna som alltid lurar under ytan. Behöver vi en ny Olof Palme som står på barrikaderna mot apartheid, som inte skräder orden för att mota bort ignorans och xenofobi? Och ska det i sådana fall vara en kvinna den här gången? Eller fixar vi det ändå? Ensamma, i jämlik gemenskap.