Musiken pendlar på något sätt mellan vackert och tråkigt och blir till en konstig kombination. Tyvärr tar det tråkiga överhanden och det vackra som skymtar förbi försvinner i en gröt av mässande sömngångarmusik.

Mitt i allt detta finns en liten uppstickare i form av en Billie Holidaypastisch, Hey! Mr. Bartender. Jenny Jonasson har en bra röst och gör ett hyfsat försök, men någon Billie Holiday är hon inte. 

Det är faktiskt rätt svårt att koncentrera sig på att lyssna på skivan. Istället vandrar tankarna iväg till musik som hade varit mycket roligare att lyssna på, och saker som hade varit roligare att göra.

Rent tekniskt är skivan utmärkt, men var är spelglädjen? Och originaliteten? Jag får nästan känslan av att de driver med oss, som om We Ghosts är ett experiment som går ut på att se hur länge de kan lura omvärlden att lyssna på prettomusik. 

Men, det är egentligen fel att helt och hållet dissa We Ghosts. De är duktiga. Det är bra sång, bra produktion, bra musicerande. Bra bra bra, men ack så tråkigt.