De sockerpiller vi serveras under två timmars föreställning befinns uppträdda på en röd tråd och stavas ”förväntan”. Skådespelarna utlovar garanterad placeboeffekt redan under foajéns inledande förberedelser. Det brukar betyda förväntad bot genom blotta tron på förbättring av ett sjukdomstillstånd. Kabarénumren gestaltar både ett hopp om alternativt regeringsinnehav och besjunger samtidigt förväntningar som var och en kan ha inför livet i stort. Inget ont i det. Men föreställningens utslätande helhetsgrepp kyler ned trådens rödglödgade inre. Bara ett par tre länkar är starka nog men räcker inte till för att rädda spelets alltmer vikande koncentration. Ett annat dramaturgiskt upplägg hade kanske kunnat hjälpa.

Det hela börjar i fartfylld slapstickkomik i mötet mellan den grottlikt röda fondens inväntande ägg och ensemblens anstormning i form av spermier. Lena B Nilssons finstilt humoristiska scennärvaro är alltid lika underhållande och ensemblen har fått sig ett rivigt tillskott i Helena Thornbergs varierade spelsätt. Kapellmästaren Niklas Román lyfter spelet med fyndigt funna musikinslag. En drabbande text av Lina Ekdahl, en sympatisk monolog om föräldraförlust av Lars Magnus Larsson och en kvick arbetarhistorisk omtolkning av de ungmoderater som så tragiskt sköts till döds i Ådalen-31, hör också till höjdpunkterna. Jonas Sjöqvist bidrar med en rörande och tänkvärd monolog om ett helt livs förväntningar på GAIS. Sedan pyser luften långsamt ut. Synd på så rara ärtor.