Normalt möter Maldivernas president Mohammed Nasheed, liksom merparten av statscheferna jorden runt, media iklädd mörk kostym. Efter regeringssammanträdet förra lördagen bar han istället våtdräkt. Hans 14 ministrar starka kabinett, minus tre som inte mötte de medicinska kraven, hade hållit möte på fem meters djup i den turkosa lagunen Girifushi, 20 minuters båtresa från huvudstaden Malé. De kommunikationsmedel som stod till buds – handsignaler och en whiteboardtavla – gav inte utrymme för några mer avancerade debatter. Å andra sidan stod bara en punkt på sammanträdets agenda, undertecknandet av deklarationen SOS från frontlinjen.

Maldiverna är världens plattaste land, och med en högsta punkt på blygsamma 2,5 meter över havsytan – mer specifikt Indiska oceanens yta – utgör klimatförändringarna ett konkret hot mot örikets hela existens.

Deklarationen – en plastskiva signerad med vattensäkert bläck – riktar sig till deltagarna i FN:s kommande klimatkonferens i Köpenhamn. Den är en vädjan om ett bindande avtal som föreskriver ambitiösa utsläppsminskningar.

– Med vårt budskap försöker vi förklara för världen vad som kommer att hända med Maldiverna om klimatförändringarna inte kontrolleras, sade den nyuppstigne president Mohammed Nasheed till pressuppbådet som väntade på stranden.

En av de närvarande journalisterna frågade vad som kommer att hända om inget avtal träffas under konferensen i Köpenhamn.

– Då kommer vi alla att dö, svarade presidenten.

Svaret må låta dramatiskt, men det vilar onekligen en domedagsstämning – som dessutom tätnar ju mer det närmar sig – över mötet i Köpenhamn. Den globala uppvärmningen beskrivs populärt som mänsklighetens ödesfråga, klimattoppmötet som den sista utposten före avgrunden.

Klimataktivister har kallat processen fram till mötet för ”The final countdown”. Men nu eller aldrig-retoriken brukas även av företrädare på högsta politiska nivå.

– Om vi inte levererar i Köpenhamn kan jag inte se när vi igen skulle kunna sätta ett liknande tryck på alla världens regeringar, säger Danmarks klimat- och energiminister, tillika toppmötets ordförande, Connie Hedegaard i ett uttalande.

Bakgrunden är den massiva politiska process som i december kulminerar i Köpenhamn. FN:s klimatkonvention föddes under ett toppmöte i Rio de Janeiro år 1992. Tre år senare hölls den första årliga partskonferensen – eller Conference of the parties, förkortat COP. Och 1997, under COP3, antogs Kyotoprotokollet i staden med samma namn.

Kyotoprotokollet föreskrev bindande, om än ganska blygsamma, utsläppsminskningar och trädde i kraft år 2005. Protokollet ratificerades av 184 stater, men försvagades såväl praktiskt som politiskt av att den nation som står för de största utsläppen – USA – vägrade skriva under. En rad industrialiserade stater förband sig att minska sina utsläpp med omkring 5 procent jämfört med utsläppsnivåerna år 1990, men på global nivå har utsläppen likväl ökat dramatiskt sedan referensåret.

Avtalet som tecknades i Kyoto löper ut år 2012, och det är i Köpenhamn ett beslut om en fortsättning ska tas. Och sedan USA vägrade underteckna med hänvisning till att protokollet skulle skada den ekonomiska tillväxten har mycket hänt. Dels har forskning om klimatförändringar levererat skrämmande resultat, dels har den påtryckningsrörelse som formerar sig runt klimatfrågan vuxit sig starkare och bredare.

Med undantag för ett antal högljudda skeptiker är det inte längre någon som förnekar att klimatförändringarna kommer att påverka mänskligheten, frågan är bara hur mycket. FN:s klimatpanel har förutspått en global temperaturökning på mellan 1,4 och 5,8°C fram till år 2100. För att undvika katastrofala följder krävs att temperaturökningarna begränsas till den undre delen av denna prognos, och det är utifrån detta som det så kallade tvågradersmålet har formulerats.

För att detta mål ska kunna nås krävs enligt FN:s klimatpanel att utsläppen av växthusgaser minst måste halveras till år 2050, jämfört med nivån år 1990. Men lång väg återstår innan de 192 stater som möts i Köpenhamn kan träffa en överenskommelse om detta.

I anslutning till sommarens G8-möte i italienska L’Aquila ställde sig ledarna för världens 17 största – och mest förorenande – ekonomier för första gången bakom tvågradersmålet. Beskedet hyllades som ett genombrott, även om länderna inte uttalade sig i termer av preciserade utsläppsmål. Optimismen efter G8 förbyttes dock i pessimism efter förra månadens G20-möte i Pittsburgh, USA. I vissa sammanhang betraktas inga nyheter som goda nyheter. I fallet G20, då inga klimatgenombrott nåddes, var fallet det motsatta.

Med knappt 50 dagar kvar till Köpenhamn är den största stridsfrågan alltjämt olöst. Den handlar om huruvida de industrialiserade länderna – som sett till historien bör hållas ansvariga för klimatförändringarna – är beredda att åta sig en större del av utsläppsminskningarna och finansiera utvecklingsländernas omställning till ett koldioxidsnålare samhälle. G8-mötet i L’Aquila uttalade sig för att de industrialiserade länderna ska minska sina utsläpp med 80 procent till år 2050, men så länge USA inte har förbundit sig till något delmål och så länge finansieringsfrågan förblir olöst riskerar detta att förbli en avsiktsdeklaration utan konkret innehåll.

På flera plan pågår nu ett intensivt arbete inför COP15. EU, FN, G20 och utvecklingsländernas sammanslutning G77 sammanträder i olika konstellationer och kring olika delar av avtalsproblematiken. Samtidigt arrangerar utomparlamentariska grupper och intressesammanslutningar egna konferenser, demonstrationer och manifestationer. I dag, lördag, har exempelvis en global aktionsdag utlysts.

De intressen som vill påverka är många, och de har väsentligt olika agendor. Nätverket Climate justice action, som FRIA uppmärksammade förra veckan, är en radikal gräsrotsrörelse med klimaträttvisa som främsta paroll. Nätverket är antikapitalistiskt och menar att klimatproblematiken inte kan lösas inom ramen för det system som skapade den.

Målet är att genom direkt aktion och konfrontativt ickevåld stödja utvecklingsländerna och sätta press på de industrialiserade ländernas delegater. Beroende på hur situationen utvecklar sig är ett alternativ att försöka störa mötet så mycket att förhandlingarna bryter samman.

I Climate justice action ingår svenska Klimax, som menar att de globala inkomstklyftorna och klimatproblematiken är två sidor av samma mynt.

– Bakgrunden till de stora utsläppen vi ser är den överförbrukning av jordens resurser som kapitalismen ger upphov till, säger Martin Sjöstrand från Klimax. Så länge vi har ett ekonomiskt system som överförbrukar jordens resurser kan klimatförändringarna aldrig lösas. Ju längre problemen fortsätter desto mer kommer de sociala klyftorna att vidgas. Det ser man ju nu på att länder i Syd så starkt motsätter sig vad avtalet verkar utmynna i, att Väst försöker undslippa sitt ansvar medan de drabbas av översvämningar och torka.

Vid sidan av Climate justice action finns det mindre nätverket – med det fyndigare namnet – Never trust a COP. Om det förra menar att inget avtal är bättre än ett dåligt sådant så förkastar det senare avtalsprocessen i dess helhet. Inställningen till klimatkonferensen är kompromisslös – den är inget annat än ett försök att rädda kapitalismens legitimitet genom att ge den en grön fernissa. Däremot kan världens makteliter utnyttja den för att stärka sin auktoritet, och i ett upprop förklarar nätverket hur det avser att motverka detta:

”Det är dags att slå fast: vi kommer att medvetet angripa strukturerna som stödjer COP15, vi kommer bryta igenom deras polislinjer, vi kommer vägra förhandla med krigsivrande regeringar och deras media, vi kommer vägra ställa oss på samma sida som köpta NGO:s och alla dem som önskar styra och leda protesterna.”

Svenskt näringsliv – en helt annan typ av intressegrupp – driver en helt annan agenda. Birgitta Resvik, ansvarig för klimat- och energifrågor, förklarar att det viktigaste för att hantera klimatfrågan är en god ekonomisk tillväxt.

– Vi är övertygade om att man genom ekonomisk tillväxt får resurser och kan satsa pengar på nyinvesteringar, men även investera i forskning och utveckling. Vi vet att det kommer att krävas enorma resurser för att investera oss ur det här problemet, men då måste de pengarna och resurserna komma någonstans ifrån. Det kan bli en positiv spiral, om vi använder tillväxten till de här investeringarna kan vi göra någonting gott för miljön.

Mellan dessa politiska motpoler finns ett helt spektra av organisationer och grupper av alla färger och former som vill påverka Köpenhamnsprocessen. Och alla intensifierar nu sitt arbete för att skapa så mycket uppmärksamhet kring sina lösningar som möjligt.

Någonstans i den milsvida klyftan mellan den radikala rättviserörelsen och kapitalets företrädare rör sig aktörer som exempelvis Världsnaturfonden. Organisationen förespråkar marknadslösningar, men inom ramen för en hårdare reglerad marknad där massiv offentlig finansiering satsas på investeringar i hållbar teknik.

– Vi måste använda marknadskrafterna så innovativt som möjligt, säger klimatchefen Stefan Henningsson. Och snarare än att enbart jobba mot näringslivet, även om det finns vissa företag vi måste jobba mot, är det vi ser som är viktigt att jobba för den typ av näringsliv som har lösningar på klimatproblemen. Det är inte alltid pengar de behöver, det kan vara tuffa teknikneutrala standarder. När det gäller förnybar energi kan det vara att man säger att en kilowattimmes energiproduktion inte får släppa ut mer än 300 gram koldioxid. Sedan får marknaden bestämma vilken typ av energi det handlar om, men i dag släpper ett kolkraftverk ut fem gånger mer än det.

Kanske är det smaklöst när mänsklighetens fortlevnad ligger på förhandlingsbordet, men man kan likna klimattoppmötet vid en fest som alla ska till. Och Köpenhamn förbereder sig efter bästa förmåga för de olika delarna av värdskapet.

I dagarna förväntas folketinget rösta igenom utökade polisbefogenheter under mötet. Särskilda klimatkök ska se till att tillresta aldrig behöver leta länge efter ett prisvärt mål ekologisk mat. Och COP15:s presstjänst sänder dagligen ut goda nyheter, som att konferensens klimatpåverkan ska kompenseras genom fabriksrenoveringar i Bangladesh huvudstad Ghana, eller som att de skottsäkra limousiner som ska transportera de främsta dignitärerna kommer att drivas av biobränslen.

Möjligheten att festen resulterar i en global baksmälla är dock högst reell, oavsett vilket resultat som önskas. Sannolikheten för att alla inblandade parter ska bli nöjda med utfallet tycks liten.

Klimatkonferensens ordförande Connie Hedegaard menar att ”hela det globala demokratiska systemet misslyckats” om inget avtal träffas. Martin Sjöstrand från Klimax, och med honom många som inte tycker att det globala demokratiska systemet är så demokratiskt i alla avseenden, hoppas istället att Köpenhamn inte blir ett slut utan en början. För en bred radikal rörelse som strävar efter att låta fler berörda delta i de beslut som kommer att forma vår gemensamma framtid.

– Om det inte blir ett rättvist avtal så blir förhoppningsvis processen startskottet för en ny rörelse, som globaliseringsrörelsen var, som kan sätta stor folklig press på politikerna. Förhoppningsvis blir det startskottet för ett större folkligt engagemang. Det är det jag personligen hoppas på.