Heights är andra albumet från Eskju Divine. Det första gick mig förbi, men samlingarna från Imperial har ändå gett smakprov på deras storslagna popmusik.
I can see the light, Grace, Release me... Ja, det räcker nästan med att läsa några av låttitlarna på baksidan av Esju Divines skiva för att inse att det här är ett band som spänner bågen högt och som vill uttrycka stora känslor.
När Eskju Divine är som bäst låter de lite som Radiohead korsat med de smörigare sidorna av Keane. Det är alltid trist med fantasilöst refererande till andra grupper men i det här fallet känns det naturligt.
Istället för att variera och utveckla olika sidor av sitt sound så stöps låtarna i samma form och de drunknar då i den massiva och pompösa ljudbilden, vilket gör att det blir så lätt att placera bandet i ett fack. Det känns som om det skulle behövas lite mer nyanser för att skapa en mer dynamisk helhet.
Det finns vackra stunder på Heigts, stundtals bjuds det på sakral popmusik, men som helhet blir de smäktande arrangemangen sövande.