Miljön är dyster och råbarkad. Puntila har fullt svängrum, han kan spotta och fräsa, snora och svettas, och med Ekborgs yviga gester släppa fram den tyrann han är. För all del, också den humanist han kan vara under alkoholruset.

Puntila har ett problem. Han är, som han själv uttrycker det, en sjuk människa som får anfall av nykterhet. Under dessa nykterhetens anfall förtrycker han alla som kommer i vägen. Då klappar sig Puntila på bröstet, skryter om sina rikedomar, hunsar sina gårdsarbetare och sprätter omkring med hängslena hängande över sin kroppshydda.

När ruset sprider sig ser han plötsligt människan, i sig själv som hos andra. Då får hans chaufför Matti (Fares Fares) beröm för väl utfört arbete och Puntila blir generös med såväl sprit som pengar.

Puntila/Matti är en pjäs om klasskamp och sociala klyftor. Den har, i likhet med Brechts övriga produktioner, ett starkt samhällsbelysande anslag.

Socialisten Brecht flydde från Hitlers Tyskland år 1933 och kom år 1940 till Finland, där Puntila/Matti blev till efter ett uppslag från författaren Hella Wuolijoki.

Dan Ekborg övertygar och blir pjäsens största behållning. Han tar sin plats med pondus, självklarhet, satiriskt bett och fullkomlig närvaro. Ekborg förkroppsligar en man som är materiellt rik men oförmögen att låta den känslomässiga rikedomen nå hjärtat, annat än när alkoholen sveper över det.

Fares Fares Matti blir något blek i jämförelse med den färgstarke Puntila. Han gör en cool, lågmäld, ifrågasättande och rebellisk kommentar till Puntila och hans förehavanden. Men det är först mot slutet det blir tydligt vad han egentligen anser om sin husherre: ”Den gode herren finns dessvärre först när ni är er egen herre”, säger Matti innan han lämnar Puntila åt sitt öde.

Jonas Hellman-Driessen spelar rollen som Puntilas dotter Evas trolovade och får, med sina hundlikt höjda ögonbryn, publiken att vrida sig av skratt.

Regissören Alexander Mœrk-Eidem är trogen Brechts text, men har lättat upp scenografin och frångått björkarnas doft till förmån för det kärva virket, som en symbol för kapitalet.

Puntila/Matti beskrivs ofta som en folklig komedi. Själv talar regissören om pjäsen som ett svart folklustspel, en underhållningspjäs som utgår från ”vanliga människor”.

Publikens reaktioner avslöjar att pjäsens alkohol- och sexskämt är tacksamma. Personligen tycker jag att Brechts text med sin satiriska och underfundiga dialog håller – utan att nödvändigtvis låta farsen ta överhanden, som när Ekborgs Puntila stundtals tar några berusade snedsteg för mycket.