Familjen som driver hotellet är långt ifrån standard. Även den håller på att rasa samman. Modern (Katarina Ewerlöf) har cancer. Pappan (Sten Ljunggren) har alkoholproblem. Den äldre brodern (Magnus Krepper) försöker vara ett stöd för den sjuka mamman och den yngre brodern (Michael Jonsson) befinner sig åter i hemmet efter sin debut som författare i Stockholm.

Stillheten är den avslutande delen i en tilogi av självbiografiska pjäser om Lars Noréns uppväxt i skånska Genarp. Natten är dagens mor och Kaos är granne med gud spelades på Stockholms stadsteater senast 2007.

Ur cigarettröken (alltid har någon av karaktärerna en cigarett tänd på scenen) stiger sakta men säkert fem karaktärers olika livshistorier fram. Ur skilda perspektiv vidrör de varandra och mångfalden i gestaltandet på scenen blir behållningen. Här finns en spänning mellan karaktärerna rent visuellt, men också innehållsmässigt. De fem skådespelarna speglar sig mot varandra och därur får publiken veta vilka de är.

Stillheten har faktiskt lagt sitt hölje över scenen och över skådespelarna. Jag upplever till och med publiken som tystare än vanligt. Trots den sparsmakade scenografin mot vita pappersark infinner sig aldrig tristessen. Snarare lyfter minimalismen fram karaktärernas livshistorier och levandegör dem med skärpa och nyans. Mot den vita fonden får vars och ens berättelser färg. Under den stilla ytan finns nämligen vågrörelser av svärta. Över tre timmar på Stockholms stadsteaters Klarascen kräver sin publik och dialogerna skulle kunna bli ändlöst prat. Men energin finns hela tiden kvar och berör.

Den som tidigare befunnit sig i Norén-land vet vid det här laget vad som komma ska; människor på randen av en avgrund där ensamhet, ångest och allsköns rädslor cirkulerar som navet i mitten. Mitt i allt lyckas Norén ändå flika in ett och annat skratt. Uppfriskande.b