Teater

Det är som om äktenskapet blivit ett tema på Stockholms stadsteaters scener i vår. Det inträngda, med den sårbara kvinnan i centrum. Likaså är det i Henrik Ibsens Gengångare där fru Helene Alving (Helena Bergström), änka efter kapten Alving, jagar de gengångare som går igen sedan makens bortgång.

De gröna växterna i scenfondens fönster växer frodigt, men utanför regnar det. Till det yttre blomstrar även fru Alving, men invärtes tyngs hon av sorgen över de spillror som lämnats kvar i äktenskapets ruiner. Under ytan lurar svek och lögner och steg för steg blottläggs de vedermödor hon ställts inför under sitt liv.

Henrik Ibsen tog 1881 ett radikalt grepp med Gengångare då han lyfte fram frågor som syfilis, genus, religion, skuld och ärftlighet. Men hur gör man Ibsens klassiker aktuell än i dag? Ibland känns det som om klassikerna tenderar att bli en historisk avspegling av någonting som varit och att beröringspunkten stannar just där.

Stadsteaterns inramning är långsam, spröd och precis lagom avmätt för att inte kännas alltför ålderdomlig. Innanför ett enormt fönster gestaltar dialogen karaktärernas psykologiska innanmäte. Regndropparna mot glasen ger inget hopp om att världen utanför skulle vara bättre. Fru Alving har ljugit, inte för att rädda sig själv, utan för att rädda sitt barn från den luft som kändes giftig att andas.

Hennes son, konstnären Osvald, låter dock luften utomlands ge honom nya vingar och tar del av de njutbara frukter livet där har att erbjuda. När sonen besöker sitt barndomshem blir det uppenbart för fru Alving att det finns spöken som går igen, som tränger sig igenom arvets porösa skal och blir till gengångare som inte går att mota undan.

Vad som berör mig är gestaltningen av en mors kamp för sin sjuke son. Från början är hon glad och strålande men förändras under spelets gång till en av ångest oroad mor som skriker rakt ut i hysteri som bara Helena Bergström kan.