Teater

”Ni kanske tror att det är jag som bestämmer” , säger Ann Petrén till publiken. Hon anslår vad som komma skall. Sedan kastas publiken tillbaka i tiden, till det antika dramat Orestien. Kung Agamemnon har kommit tillbaka från kriget och hans fru Klythameistra mördar honom som hämnd för att han offrat dottern Ifigenia.

Men dramatikern Christina Ouzounidis jobbar i nutid. Hon låter Ann Petrén vara språkrör på Stadsteaterns scen Bryggan. Hon ställer frågor om hur det kom sig att Agamemnon ansågs vara en sådan hjälte. Hon ifrågasätter hur fri Klythameistra egentligen var?

Visserligen var hon både vit och fri, men hon hade inte makten att bestämma villkoren eftersom hon var kvinna.

Ann Petrén sträcker ut ett spännband av känslor på scenen där hon går från glädje genom ilska till djupaste vemod. Med en fullkomlig närvaro är Ann Petrén en samtida Klythameistra.

Att göra en monolog intressant på scen kräver sina hantverkare. Ann Petrén snickrar sitt skådespel väl. Som en modern kvinna rör hon sig i champagnefärgade kläder framför sitt champagnefärgade spegelbord. Hon samtalar med publiken om kvinnans situation och låter de beiga tonerna färgsättas av ämnen som var aktuella i det antika Grekland och som fortfarande är det i dag. Maktbegreppet verkar vara en statisk naturvetenskap med enkla formler: någon tar makten, någon ger efter och därur föds våld och hämndbegär.

Ann Petrén tuggar Läkerol, hon skrattar, hon blir allvarlig och hon är trovärdig. Väldigt trovärdig. Hennes vardaglighet gör att man kan identifiera sig med henne. Hennes ord är lätta att ta till sig. Stundtals blir monologen för tät. Den ena utsagan tas över av den andra, i alltför hastig följd. Tempot kräver sin aktiva lyssnerska. Men tätheten är också pjäsens fördel. Vit, rik, fri har någonting att säga oss alla. Vi kan välja vad vi vill ta till oss och när ljuset släcks på scenen lämnas publiken något klokare än den var innan.