Teater

Vanek (Sven Ahlström) och bryggmästaren (Etienne Glaser) är grådammiga i ansiktet. Grådammiga som ett uttryck för det korrumperade samhälle pjäsen utspelar sig i under 1970-talets kommunistiska Tjeckoslovakien. Ett damm som höljer samhällets människor i en skitig yta av förtryck.

Vanek är dramatikern Václav Havels alter ego. Havel som själv efter Pragvåren 1968 belades med yrkes- och publiceringsförbud. Hans pjäser och essäer kunde endast spridas illegalt och han kom att ingå i ett nav av regimkritiska grupper. När kommunistregimen föll i sammetsrevolutionen 1989 valdes han till landets president.

I Audiens blir Vanek inkallad på bryggmästarens kontor. Han blir erbjuden att byta sitt hårda kroppsarbete på bryggeriets golv mot en bekväm skrivbordstjänst. Ju fler öl som bryggmästaren sveper desto fler obekväma sanningar om tjänsten och dess innebörd kryper fram.

Den till synes pålitliga bryggmästaren är själv fångad i det kommunistiska systemet och det tydliggörs att var människorna än står i samhällets hierarki är de en lekboll i makthavarnas händer. Människornas agerande blir en strategi för att överleva.

Att använda Bryggan som scen skapar en intim publikkontakt som förstärker känslan av karaktärernas trängda situation. Scenen möjliggör också en dokumentär känsla där skådespelarnas ögonkast mot publiken skapar en förnimmelse av ett verkligt skeende. På nära håll får publiken erfara bryggmästarens trygga kärna fallera. Han gapar och låter ölen rinna nerför sitt svalg. Bryggmästarens besök på toaletten blir allt tätare. Då får Vaneks till synes diskreta och tystlåtna karaktär liv i strålkastarens ljus och han läser ur Öppet brev till Gustav Husák. Monologen beskriver rädslan det totalitära samhällssystemet föder och blir också ett tecken på hur ”storebror” får människor att tiga. När makten inte ser formulerar folket vad de egentligen tycker och känner.

Publiken får också se ett koreograferat stycke där Vanek och bryggmästaren kroppsligen ger uttryck för sin rädsla och frustration, där rörelserna förstärker det sagda på scenen. Jag tycker att man överanvänder trenden att blanda teater och dans i en vilja att roa publiken. I Audiens räcker det gott med att teater får vara teater. Spänningen, svärtan och allvaret talar utmärkt för sig själva.