Filmen, som utspelar sig i Istanbul i modern tid, är även den ett komplext triangeldrama, genom vilket en redan sargad familj slits itu. Detta sedan fadern efter påtryckningar och löfte om en summa pengar går med på att erkänna och ta straffet för en smitningsolycka med dödlig utgång som hans chef, en högt uppsatt politiker, gjort sig skyldig till.

Arbetarklassfamiljen, som redan befinner sig i en beroendeställning, måste svara med att hålla tyst även om de också upptäcker möjligheten av att de kan operera medelst en hållhake på politikern som till varje pris vill vinna nästa val.

Det blir ett ödesmättat spel där alla deltagare måste hålla sig till de tre klassiska apornas gyllene regel: ingenting sett, ingenting hört, ingenting sagt. I den stenhårda, ordlösa och ömsesidiga bevakningen förvandlas de snabbt till varandras bödlar och offer. Men i känslornas svallningar och obändiga moral tillåts mörka hemligheter att flyta upp till ytan.

Varje sceneri i De tre aporna är en stillbild, varje tagning en dikt. Det var länge sedan en så fulländad, poetiskt berättad film gick upp på svenska biografer. Närmast var det kanske den ryske regissören Andrei Zvyagintsevs mästerverk Återkomsten (Vozvrashcheniye) från 2003. I Zvyagintsev liksom i Ceylan har vi att göra med samtida filmare som vet att använda sig av hela filmmediets potential.

Nuri Bilge Ceylan berättar i lika hög grad i bilder som i ljud, och har fullständig kontroll över kompositionen. Dialogen är sparsmakad men trots det är det inte tyst en minut i filmen. En omsorgsfullt vävd ljudmatta skapar en avantgardistisk konsert med burfåglar och skällande gatuhundar i duett, vinden som stryker genom fälten i en övergång till monotont snurrande fläktar, osmorda dörrar och lika tunga regn som andhämtningar.

I bildspråket blandas distans och närhet i långa vackra tagningar som upplöser tid och rum. Nuri Bilge Ceylan har gjort sig ett speciellt signum i det att han ofta filmar sina protagonister bakifrån. Ryggtavlorna både döljer och avslöjar på samma gång och kräver åskådarens uppmärksamhet och engagemang. Detta drag är i allra högsta grad märkbart även i hans nya film.

Skådespelarna bidrar alla med bländande prestationer, där den ena nästan övergläsner den andra i skicklighet. Med en personkemi som förefaller nära nog dokumentär, och ett absolut gehör för små nyanser, levandegör de och bemästrar berättelsen fullt ut.

De tre aporna har kommit upp på biodukarna tack vare det lilla independentbolaget Novemberfilms försorg. Och det är otvivelaktigt en välgärning för den svenska filmpubliken.