Sol LeWitt var förankrad i sin judiska tro. Ett av hans sista projekt var en synagoga i hemförsamlingen i Connecticut. I en före detta fabrik i Massachusetts finns sedan ett år tillbaka 125 av Sol LeWitts teckningar från perioden 1968–2007. Utställningen ska pågå i 25 år.

Sol LeWitt räknas till de stora inom amerikansk 1900-talskonst och kallas konceptkonstnär – idén är det viktiga, verket behöver inte vara i världen. I idévärlden finns inte entropin. Allt förblir. Teckningsinstruktionerna är en fastlagd, maskinmässig instruktion. Kanske imiterar han skapelsen, för i Den Stora Planen finns ingen slump.

På ett ytligt plan överlämnade Sol LeWitt verken åt andra. Men i realiteten behåller han kontrollen. Hans assistenter övervakar strecken. Här anar vi konstnären som gud.

Att fylla världen med streck kan te sig som flykt. Att andra sedan drar strecken enligt instruktioner kallar jag underkastelse. Arbetet/ritualen kan vara en trosbekännelse, men jag kan också se en urgammal religiös auktoritär hållning, och en konst skapad ur rädslan för livet självt, en konst att försvinna i..

Den internationellt verksamme dansken Tal R ställer ut parallellt med Sol LeWitt på Magasin 3. Hans utgångspunkt är stora, expressiva målningar med röda tennsoldater, karuseller, gröna parker och badstränder. Utställningens starkaste verk, Ovaria (äggstock), är ett objekt av barnvagnshjul omlindade av rosa trådar och papper. Sedan finns ett myller av udda objekt och bilder. Så kan barn i två-treårsåldern dra ut sina grejer för att få en preliminär överblick (definitiv blir den aldrig).

Jag tycker att Tal R ordnar ett barnkalas istället för att gå i klinch med barnets hopp och förtvivlan som Alberto Savinio gjorde med sina målningar av leksaker. Savinio var bror till den mer ryktbare Giorgio de Chirico.

En tredje konstnär som kretsar kring mystiken är Caspar David Friedrich (1774–1840). På Nationalmuseum visas bortåt 100 av hans verk. Det har sagts förr – hans berg och stränder ”föreställer” inte bara berg och stränder, utan den gudomliga närvaron i världen som han ville skildra genom sina egna sinnesstämningar.

Ett typiskt motiv är ett par män som står på havsstranden i solnedgången med ryggen mot. Enkelt staffage finns med: lite nät, en eller par båtar, en stolpe… det är Östersjön, men inte Östersjön, utan ett den hotande tomhetens hav. Och då är längtan efter tillhörighet, efter en säker strand, ett svagt hopp.

Detta kan vi också se hos Sol LeWitt och Tal R. Hur ska vi komma världen riktigt nära, inte bara känna hur den vänder sig bort?