Metropia utspelar sig i ett Europa sönderslaget av miljö– och finanskatastrofer. Alla tunnelbanenät är sammanbyggda och det mäktiga storföretaget Trexx, som knutit regeringar och myndigheter till sig, kan utöva gränslös kontroll av medborgarnas tankar och handlingar.

Den animerade filmen handlar om en vanlig kille, Roger från Farsta, som mer eller mindre av en slump kommer makapparaten på spåren.

– Vi ville undersöka hur det skulle se ut om någon bara köpte upp alla tunnelbanor och blev den mäktigaste mannen i Europa. Och så var vi intresserade av övervakningssamhället, berättar Tarik Saleh som står för filmens regi.

Inspirationen hämtades bland annat från den franske filosofen Michel Foucault och hans undersökning av fängelsestrukturer i boken Övervakning och straff. Fängelsets födelse (1975). Den handlar om ett vakttorn omgärdat av fängelseceller, liknande tårtbitar. Poängen är att fången inte kan veta om han blir bevakad eller inte och därför utgår han hela tiden från att han blir det. Övervakningen flyttar in i huvudet. På samma sätt som i Metropia, när Dangst mjällschampo används för att förvandla vanliga hårstrån till antenner.

Tarik Saleh menar att filmen är ett viktigt inlägg i debatten om FRA-lagen, som enligt kritikerna kränker den personliga integriteten. Saleh säger samtidigt att vi redan har passerat gränsen genom att ha accepterat marknadskapitalismens reklammegafoner som penetrerar individen.

– Tanken är ju att vi ska tro att vi blir bevakade så att vi censurerar oss själva när vi skriver. Det är ju orimligt att någon kontrollerar alla sms och all e–post. Jag tror att vi måste diskutera vad integritet verkligen betyder.

Det finns stora likheter mellan Metropia och George Orwells 1984. Båda är dystopier om auktoritära samhällen med en centraliserad maktfunktion och lamslagna medborgare. Liksom i 1984 uppfinns nya begrepp, som ”schampodiktatur”, för att visa att banala ting kan användas som maktinstrument. Den stora skillnaden är att i Metropia har makten flyttats från stat och partier till privata företag.

Tarik Saleh hoppas att filmen ska bidra till större misstänksamhet mot makthavare och en diskussion om vilka de egentligen är.

– Det har de senaste 15–20 åren skett en förflyttning av makten, från stater och politiker till företag och riskkapitalister. Och medierna, som förut var den tredje statsmakten, fungerar bara som deras budbärare.

Arbetet med Metropia började redan 2003, långt före finanskris och FRA–debatt. Tarik Saleh gjorde tillsammans med Fredrik Edin, som har skrivit manus, en rad animerade kortfilmer som bland annat sändes i SVT:s Kobra. Filmerna behandlade precis som Metropia demokratifrågor, i en av dem delar till exempel FN upp Stockholm i olika zoner för att kategorisera invånarna.

Metropia har visats på omkring tjugo internationella filmfestivaler och när Tarik Saleh presenterade den i Stockholm sa han till en förväntansfull publik att det ”bara är en film”.

– Folk blir betänksamma och tar den på stort allvar, så jag tänker att jag säger det så att alla inte skulle komma fulla av paranoia till festen efteråt. En del som ser filmen blir verkligen rädda och tror att det är en profetia. Men det är ju bara en film, säger Tarik Saleh.

Vad tycker du själv om Metropia?

– Jag vet att det här är ett sånt osvennigt svar och att folk hatar att man säger så, men jag hade älskat den om jag sett den som publik. Den har allt som en bra film ska ha.

Panoptikon är ett fängelse byggt så att fångar kan övervakas utan att de vet om att de blir övervakade. Byggnaden ritades av den brittiske filosofen Jeremy Bentham år 1785.