Hördur Torfason har varit känd på Island i närmre fyrtio år och är lika känd för sin karriär som folkkär trubadur som för sin envisa aktivism. Han grundade Islands första gayrörelse men har kanske främst blivit känd för att ha startat landets senaste revolution.

Hördur berättar om vad som hände i världens nordligaste huvudstad för precis ett år sedan. En liten grupp giriga politiker och högt uppsatta inom näringslivet försatte ett helt land i djup skuld. Folket drabbades hårt, något han vägrade acceptera.

– Många förlorade sina hem, jobb och besparingar. De förlorade allt över en natt. Jag stod inte ut med hur makthavarna hade betett sig, säger han.

Den 11 oktober 2008 tog Hördur Torfason med sig ett portabelt ljudsystem och en mikrofon och ställde sig ensam på torget Austurvöller framför Islands parlament, Alltinget. Där startade han protesterna som sen skulle fortgå i nästan fyra månader.

– Jag frågade folk som gick förbi vad de tyckte om krisen och hade en öppen mikrofon där vem som helst kunde tala. Efterhand stannade några och till slut var det omkring 70 personer på den första demonstrationen.

Tidigare har Island inte haft någon tradition av folkliga protester. Demonstrationer förlöjligades, det var något gemene man såg ned på. Så länge islänningarna haft sin ekonomiska tillväxt och kunnat fortsätta med sitt luxuösa leverne har ingen klagat. Men allt förändrades i och med finanskrisen när nästan varje hushåll på Island förlorade pengar, berättar Hördur.

Ryktet om demonstrationerna spred sig som en löpeld via sms, mejl och Facebook. Hördur ställde sig framför Alltinget varje lördag och såg hur folkmassorna växte. Efter demonstrationsmötena frågade han folksamlingen om de ville fortsätta protestera veckan som följde. Svaret var alltid ett enhälligt ja.

– Jag bad dem förbereda sig på att det kommer att bli tufft. Politikerna ignorerade oss, de betedde sig som om vi vore ett gäng clowner.

Han etablerade fyra krav: regeringen skulle avgå, men också styrelserna för centralbanken och finansinspektionen, och nyval skulle utlysas. Han fick ofta höra att kraven var omöjliga att uppnå. Varje gång svarade han:

– Det må vara sant, men vi måste försöka. Det här rör sig om våra liv och vår framtid.

Trots att vintern och kylan närmade sig protesterade tusentals människor varje vecka framför Alltinget. Protesterna blev ett heltidsjobb för Hördur. Allt annat lades åt sidan. Det var inte bara att ordna demonstrationsmöten, tackla journalister, skriva tal och brev till politiker – han fick även ta itu med de drabbade islänningarna.

– Självmorden var värst. Folk som ringde och sa att de ville ta livet av sig. En man berättade att han kunde hänga sig offentligt framför Alltinget, han hade förlorat allt. Det finns så många tragiska berättelser. Besparingar och drömmar som gått förlorade. För vissa är allt borta bara för att bankerna stal det från dem, säger han.

Kulmen blev det så kallade kastrullupproret, protesterna som varade i en veckas tid fram till regeringens avgång. Hördur uppmanade demonstranterna att ta med sig vad som helst som gav ifrån sig ljud, kastruller, visselpipor, och trummor till Alltinget när parlamentsledamöterna kom tillbaka efter juluppehållet den 20 januari. Uppslutningen blev enorm.

– Folk sjöng och slog på trummor och kastruller. Till en början var det mycket fridfullt men efter två dagar av protester började en handfull människor sätta eld på saker och ting och kasta sten mot polisen och parlamentsbyggnaden. Då hände något fantastiskt, demonstranterna ställde sig framför poliserna för att skydda dem. Efter det var det högljutt men fridfullt. Vi visade politikerna att vi är folket, vi är de som styr det här landet.

Demonstranter vägrade ge sig, och till slut vann deras ihärdighet. Den 26 januari meddelade den isländska högerregeringen sin avgång. Sedermera kom alla fyra krav att uppfyllas.

– Jag kände mig inte stolt eller så. Jag kände mest ”Äntligen”, säger Hördur.

I dag benämns kastrullupproret som ”revolutionen”. Men trots alla förändringar som skett sedan dess är Hördur Torfason inte nöjd. Den svåraste uppgiften återstår: att lösa alla de finansiella problem som Island befinner sig i. Krisen har satt djupa spår hos islänningarna, och lyckas inte politikerna ta dem ur den berättar är han redo att protestera igen.

– Jag har gjort det förut, och jag kommer att göra det igen.