Den 7–18 december samlas representanter för världens länder på FN-konferensen COP15 i Köpenhamn. COP15 är kulmen av en lång förhandlingsprocess, där målet är ett avtal för minskning av världens koldioxidutsläpp efter att Kyotoprotokollet löper ut år 2012. Många beskriver mötet som det slutgiltiga testet av politikernas förmåga att handskas med klimatkrisen.

– Om hela världen kommer till Köpenhamn och reser därifrån utan att nå den nödvändiga politiska överenskommelsen, då är det ett misslyckande som inte bara handlar om klimatet. Då har hela det globala demokratiska systemet misslyckats att leverera resultat i en av vårt århundrades mest avgörande utmaningar, säger Danmarks klimat- och energiminister Connie Hedegaard på toppmötets hemsida.

Andra menar att just detta redan har skett.

– Under det senaste klimattoppmötet i Bonn insåg nog de sista optimisterna att den officiella förhandlingsprocessen inte kommer att leda till ekologiskt signifikanta och bindande mål för minskade utsläpp, säger Tadzio Müller, aktiv i Climate justice action, CJA, som den här veckan har rest runt Norden för att föreläsa om mobiliseringen kring toppmötet i Köpenhamn.

CJA bildades specifikt för att samordna gatuaktioner i samband med toppmötet i Köpenhamn, och inkluderar europeiska klimataktionsgrupper och miljöorganisationer liksom sociala rörelser från ”syd” som bonderörelsen Via Campesina. Vid sidan av den breda internationella demonstrationen den 12 december, som väntas samla fackföreningar och miljörörelser såväl som antikapitalistiska grupper, planerar CJA en stor aktionsdag när själva toppmötet börjar den 16 december.

– För att föra upp våra synpunkter på agendan kommer vi att ha en marsch till centret som inte stannar vid polisens barriärer. Men vi ska inte starta upplopp, det handlar om civil olydnad med icke-våldsmetoder. När vi bedömer att vi inte kan komma längre ska våra allierade på insidan komma ut, inklusive miljöorganisationer och regeringsrepresentanter, så att vi kan hålla ett eget toppmöte där i gränszonen.

CJA:s konfrontationstaktik har fått kritik från bland annat representanter för Världsnaturfonden, WWF, som menar att det är kontraproduktivt att störa toppmötet. Men Tadzio Müller menar att det snarare är de stora miljöorganisationerna som måste ställa sig de ”svåra frågorna.”

– I dag har det blivit löjligt att säga att vi borde undvika konfrontation och istället trycka på för ett så bra avtal som möjligt. En FN-byråkrat sade nyligen i Financial Times att mötets framgång inte är beroende av att ett avtal undertecknas där. Men det är ju hela syftet med mötet!

– Det finns några organisationer, som Sierra club, Greenpeace, WWF, som hela tiden har varit inblandade i processen och vars löner och sociala och politiska status beror på den. Jag respekterar många som arbetar i de här grupperna, men efter 15 år måste de fråga sig varför de fortfarande är kvar. Sedan förhandlingarna inleddes har utsläppen ökat samtidigt som man har föreslagit lösningar som ofta innebär ett lika stort hot mot de hårdast drabbade folken som klimatförändringen i sig själv, eller som inte har någon effekt alls förutom på marknaden.

Tadzio Müller beskriver toppmötet i Köpenhamn som en chans att återskapa den globala rättviserörelsen. Precis som inför WTO-toppmötet i Seattle 1999 byggs i dag nya allianser mellan miljörörelser, fackföreningar och regeringar i syd som enas kring kravet på klimaträttvisa. Och många viktiga lärdomar har dragits av den globaliseringskritiska rörelsen.

– Då fanns en stor motvilja mot institutioner, men i dag råder mindre dogmatism. Vi talade ofta om ”ett nej, många ja” och rörelsen attackerades av borgerliga medier för att inte erbjuda några egna alternativ, vilket delvis var sant. Då enades vi främst av motstånd mot nyliberalismen, men i dag har vi en mycket tydlig positiv agenda att enas kring: klimaträttvisa. Den säger inte bara att ”en annan värld är möjlig” utan ger också en bild av hur den kan se ut.

I sitt ”call to action” presenterar CJA en rad konkreta krav, bland annat stoppad utvinning av fossila bränslen, socialisering och decentralisering av energiförsörjningen, lokaliserad matproduktion och återbetalning av den rika världens ekologiska skuld. Den agendan ställs mot talet om en ”grön kapitalism” som utlovar ”oändlig tillväxt på en begränsad planet.”

På senare tid har det också blivit vanligt att tala om en green new deal* (”den gröna nya given”) som ett sätt att komma till rätta med både den ekologiska och den ekonomiska krisen. Men Tadzio Müller är skeptisk, eftersom detta bortser från de problem som skapas av den kapitalistiska ekonomins ständiga tillväxt.

– Vad förespråkarna av den gröna nya given säger är att vi ska investera i grön teknologi för att få igång tillväxten igen efter den ekonomiska recessionen. Men bara två processer under det senaste halvseklet har lett till minskade utsläpp: dels de östeuropeiska tillväxtekonomiernas sammanbrott, dels den nuvarande ekonomiska krisen. Istället för att säga ”låt oss få igång tillväxten och se om vi kan göra den grön” säger vi ”eftersom vi vet att tillväxten är problemet, låt oss se hur vi gemensamt kan skapa en ekonomi som inte baseras på tillväxt.”

Müller menar också att idén om en ”grön ny giv” är ett teknokratiskt projekt, formulerat av tankesmedjor i nord som bortser från att den nya ekonomiska politik som lanserades efter den stora depressionen var ett resultat av massiva sociala strider.

– I dag måste vi lyssna på och arbeta med de grupper i syd som faktiskt drabbas av krisen. De vill inte ha någon ny grön deal eller falska lösningar som innebär att de drivs bort från sin jord när vi ska bygga eukalyptusplantager. De vill ha kompensation för de massiva ekologiska skador som den rika världen har orsakat. Varje försök att handskas med klimatkrisen måste också ta itu med de sociala orättvisor som har skapat den. De som orsakat krisen lider minst av den, och om du inte behöver ta konsekvenserna av dina handlingar har du inga skäl att göra något åt dem.

* New Deal, Den nya given, är benämningen på den amerikanske presidenten Franklin D. Roosevelts reformprogram år 1933, som genom att skapa arbetstillfällen för de arbetslösa syftade till att häva depressionen som följde börskraschen på Wall Street år 1929.