Fria Tidningen

Korsstygnsninjan från Hälsingland

Maria Halvarson kombinerar traditionella mönster med en radikal, anarkistisk hållning i i sina broderier. Ofta kommer de i form av politiska variationer på gamla visdomsord. ”Jag upptäckte att man inte behöver följa givna mönster”, säger hon.

Ser man noga på Maria Halvarsons utsökt broderade och ytligt sett traditionellt välmenande tänkespråk ”Du är aldrig ensam” upptäcker man att mönstret består av övervakningskameror och avlyssningsapparatur som diskret knyts ihop av oskyldiga trådar till ett nät in i minsta fönster. Så ensam är du inte.

Maria Halvarson kallar sig Korsstygnsninjan. Det står för ”stygn med edge”, som hon säger, för en radikal, ilsken hållning. Kombinationen anarkistisk textil och traditionellt broderi känns oväntad, i samband med det faktum att hon alltid stickat, sytt och broderat som både mamma och farmor hemma i Stråtjära i Hälsingland.

– Jag upptäckte så småningom att man inte behöver följa givna mönster…

Hennes första stora avvikelse blev broderiet ”Space Invaders”, som följts av andra nostalgiska tv-spel, politiska variationer på gamla visdomsord och broderier ur nyhetsflödet, som Göteborgskravallerna. Med en tidningsbild som förlaga har Maria Halvarson broderat stenkastande demonstranter i svartvitt. Fruset av timmars korsstygnsarbete måste bilden begrundas: varför är avstånden så stora att några kastar sten? Stenkastning kan sällan försvaras, men vilka demokratiska brister vittnar den om?

Kanske var det med sådana frågor Maria Halvarson tog till nål och tråd och broderade tänkespråket ”I sublimate my rage through needlework”, i anarkistiskt rött på svart.

En annan broderad text säger: ”Det anstår mig inte att göra mig mindre än jag är”, en uppfordrande tröst för den som råkar möta dumheten någon gång.

Maria Halvarsons gamla tv-spel är inte bara nostalgi, utan också som en begrundan av medievärldens våld, som barn och ungdomar växer upp i och som ter sig så naturlig att den inte syns, än mindre diskuteras.

Hennes konstnärliga arbete ger henne mycket tid att tänka:

– Man sitter djupt försjunken i arbetet och det är väldigt lugnande – men samtidigt är det spännande att se vad som händer med en bild eller idé när den broderas.

En bild kan ta en vecka att göra och de stora två-tre månader. Ingen har skakat på huvudet åt hennes verk, tvärtom. Maria Halvarson har lärt sig det mesta själv och hon deltar i de mycket aktiva communities som finns på nätet och som speglar en bred och stark rörelse som bara växer, menar hon.

– Korsstygn är populärt bland nybörjare. Det är lätt att komma i gång och att bestämma svårighetsgraden. Brodera med stora stygn är lättast.

Hon går första terminen på Textilhögskolan i Borås. Målet är att bli textilingenjör, som kort sagt betyder ”att gå ner på fibernivå” och arbeta med produktutveckling, kvalitetskontroll och grundforskning. Hon antyder att det är textilämnets nördvariant.

Textilingenjörer lär sig mycket som en textilkonstnär kan ha nytta av, och hon vill arbeta vidare med sin konst.

– Kanske kommer den att dominera i framtiden, det får jag se.

Maria Halvarson har haft en utställning i Gävle och deltar nu i Craftwerk 2.0 på Länsmuseet i Jönköping (se artikeln här intill).

Fakta: 

Läs mer om politiskt hantverk på www.craftster.org och www.kravallslojd.se. Bilder av Maria Halvarsons broderier finns på www.flickr.com/photos/cross_stitch_ninja.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Jakt på kopians väsen

Den amerikanska konstnären Elaine Sturtevant har i över 50 år kopierat andras konstverk. Själv talar hon om att repetera. På Moderna museet i Stockholm kan man nu se välkända verk av Wahrol, Beuys eller Duchamp – som hon gjort!

Kolonialismen – en överlevare i det nya Europa

På Index i Stockholm rotar Runo Lagomarsino bland kolonialismens tecken och tänkesätt. Han har också tapetserat om galleriet och väggarna är nu starkt rosa. Tapeterna är ett av verken, men mönstret är format av den spanske conquistadoren Pizarro, som på 1500-talet erövrade Inkariket.

Utflykt i okända världar

Den finska konstnären Eija-Liisa Ahtila är en internationellt framgångsrik filmare som arbetar med skådespelare, till vilka hon räknar djuren som medverkar. På Moderna museet kan man nu se hennes utställning Parallella världar. Många av Athilas verk visas i flera projektioner i ett rum. I dessa flerkanaliga filmer ligger en del av hennes landvinningar: vi ser en människa, samtidigt som vi ser vad hon ser och dessutom något i det rum hon befinner sig i. När uppmärksamheten flyttas från en projektion till en annan känns det som poesi eller dans. Rum och tider blandas samman och drömmar rör sig obehindrat genom vardagliga scener. Detta obehindrade är Ahtilas konstnärliga styrka.

Kitschig Vårsalong med få ljusglimtar

Ibland blixtrar det till när verkligheten kopplas till konsten. Ett fint exempel är Ruben Wättes västar Samhällsproblem, ett av de ganska få intressanta verken på Liljevachs vårsalong 2012. Ruben Wätte har stöpt om MC-gängens skinnvästar och gett tuffa och hårda symboler anpassade till tänka personalvästar för Migrationsverket (en vakande kobra), Försäkringskassan (örn angriper person i rullstol) och Arbetsförmedlingen (handklovar, gem och pennor). Ruben Wätte bor i Järna och studerar på Konstfack i Stockholm.

Konst som utforskar solidaritetens gränser

Med filmen och konsten som verktyg undersöker Konsthall C i Hökarängen frågor om solidaritet och politisk handling, om vänsterns möjligheter att skapa en bättre värld. Utställningen har byggts kring filmen En ömsesidig sak av Petra Bauer, Marius Dybwad Brandrud och Kim Einarsson, som handlar om Israel-Palestinakonflikten. I filmen intervjuas sju kvinnor, som representeras av skådespelare. Trots försiktiga frågor är kvinnorna måna om att berätta och diskutera konflikterna i sina liv, konflikter som i hög grad har kopplingar till Israel-Palestinakonflikten.

© 2026 Stockholms Fria