Under klimatmötet på Bali i december 2007 enades världens länder nätt och jämnt om en färdplan för de gångna två årens klimatförhandlingar. Då lyckades Indien och andra utvecklingsländer efter stor dramatik driva igenom en förändring av slutdeklarationen som ytterligare betonade industriländernas ansvar att stödja klimatvänlig utveckling i fattiga länder. Två år senare har det långa toppmötet i Köpenhamn återigen präglats av en intensiv kamp mellan Nord och Syd, som inte bara handlat om de centrala sakfrågorna – utsläppsminskningar och finansiering – utan om förhandlingarnas själva förutsättningar.

Klimatkonventionen, som antogs på FN:s toppmöte om miljö och utveckling i Rio de Janeiro 1992, slår fast att de industrialiserade länderna bär huvudansvaret för den globala uppvärmningen och därför ska gå i täten för minskade utsläpp av växthusgaser. Denna princip ligger till grund för Kyotoprotokollets bindande krav på 38 industriländer fram till år 2012, liksom för den färdplan som antogs i Bali 2007. Enligt den senare var ett av målen för de förhandlingar som skulle avslutas i Köpenhamn bindande utsläppsminskningar för alla industriländer – inklusive USA som aldrig ratificerat Kyotoprotokollet. Samtidigt skulle utvecklingsländerna vidta lämpliga åtgärder för att begränsa sina utsläpp, med hjälp av teknologi, finansiering och kapacitetsbyggande från de rika länderna.

Detta var förutsättningarna. Men under själva toppmötet insisterade det danska ordförandelandet och de rika länderna in i det sista på att styra in förhandlingarna på ett helt nytt spår. De ville överge ambitionen att förlänga Kyotoprotokollet med nya åtaganden för industriländerna parallellt med att en långsiktig handlingsplan för alla länder tas fram, och istället genast förhandla om ett enda globalt avtal. För G77-gruppen framstod detta som ett försök att “döda Kyoto” och sudda ut klimatkonventionens gränsdragning mellan industrinationer med ett tungt historiskt ansvar och övriga länder.

Till slut vann utvecklingsländerna den långa dragkampen – men först efter att det på torsdag morgon sett ut som att förhandlingarna skulle bryta samman helt. När läget var som mörkast anklagade Australiens premiärminister Kevin Rudd utvecklingsländerna för att riskera hela toppmötet genom att sätta form före innehåll medan Indiens miljöminister anklagade Australien för att vara agera som en ayatollah. Men skulden kan lika gärna läggas på det danska ordförandeskapet, som kraftigt underskattat G77-blockets enighet och motstånd mot försök från de rika länderna att diktera toppmötets agenda.

En annan, mörkare möjlighet är att de rika länderna medvetet fört en linje som man visste att utvecklingsländerna aldrig skulle acceptera, i syfte att lägga skulden för ett eventuellt misslyckande på de senare. Men i slutändan kan varken bråk om procedurer eller löften om klimatbistånd skyla över att varken EU, USA eller övriga industriländer vill lova utsläppsminskningar i närheten av de som FN:s klimatpanel anser nödvändiga för att bryta trenden av ökade globala utsläpp före år 2020 och nå målet om en temperaturökning på max två grader.

I skrivande stund är mötets slutresultat okänt. Men oavsett vad som händer under de sista timmarna kan en viktig slutsats dras redan nu: trots de stora skillnader som finns mellan utvecklingsländerna tycks de vara överens om att de rika länderna – för en gångs skull – inte ska tillåtas fly sitt historiska ansvar.