I publikens ansikte lyser scenens lysrörsfond på Stadsteaterns lilla scen där Stephens Harper sätts upp med gästspel från Teater Galeasen. Lika direkt som ljuset sticker publiken i ögonen, lika snabbt kastas publiken in i handlingen.

En dag lämnar Ingela Olssons karaktär Harper Regan man, barn och tonårsdotter för att ta in på hotell i sin gamla hemstad. Hennes spröda och tafatt försiktiga figur är inte konfrontativ, men hennes ord tar en annan riktning. Hon har bestämt sig för att sluta ljuga.

Faderns plötsliga bortgång har fått henne att lämna allt, utan ett ord. På resans gång möter hon en mängd personer som gör avtryck på henne och som hon påverkar, även om det hon säger inte har någon betydelse för dem just då.

Ingela Olsson är gjuten som Harper Regan. Liksom uppgivet, lite med ett barns öppna blick, tar hon sig fram i hemstaden. Hennes ord rör om, men kroppsspråket är varsamt. Hela hon trevar i sin framfart, samtidigt som hennes livslögn bubblar upp till ytan.

Hon möter mannen i baren, lysande spelad av Michael Jonsson, som gör ett obehagligt porträtt av en bitter ung man, hatisk mot judar och mot kvinnor. Harper gör motstånd och protesterar på ett sätt som tycks göra henne förvånad över sig själv. Michael Jonsson gestaltar också den pojke Harper möter och den yngling som är lärling hos hennes mammas man. Jonssons mångfacetterade skådespel är en av Harpers stora behållningar.

Simon Stephens pjäs är naken och aktuell. Den är ett utsnitt i tiden med element som, trots det bisarra, går att känna igen sig i. Egentligen händer ingenting storartat på scenen. Harper blir en väv av stundtals komiska händelser som till slut får sammanhang för publiken, trots att maskorna är ganska lösa och glidande.