Det är litteraturvetaren och teologen vid Uppsala Universitet, Håkan Möller, som tagit sig för att undersöka hur bangårdförmannens son från
Småländska Växjö blev en Sveriges mest älskade och lästa författare.

Boken följer Lagerkvists författarbana från skolårsdrömmen till hans romansuccé Barabbas från 1950 och Nobelpriset året därpå. Två
centrala skeden i författarskapet behandlas särskilt – entrén i den
kulturella offentligheten med den högljudda programskriften Ordkonst och bildkonst (1913)
och den nya rollen som kämpande humanist vid ingången till 1930-talet
då de mörka molnen hopade sig över den europeiska kontinenten.
– I
blickpunkten ställs här det historiskt specifika samspelet mellan
författaren och den omgivande litterära kulturens viktigaste aktörer
och institutioner: litteraturkritiker, kulturjournalister,
litteraturhistoriker och förläggare, och universitet, akademier och
bokförlag, säger Håkan Möller i ett pressuttalande.

Han menar att
det var som beredskapsdiktare under kriget som Lagerkvist kom att slå
vakt om sin roll som en av landets mest betydande ögonblicksdiktare.
Han värnade om sitt förvärvade symboliska kapital som den kämpande
diktaren. Lagerkvist innehar enligt Möller positionen som en av de
främsta representanterna för den idealistiska linjen i svensk
litteratur.