Recension


Uppsala Fria

Reproducerandet av maktmissbruk och våld

Det är året innan de olycksaliga skotten i Sarajevo, ett år av lugn före stormen före det stora krigsutbrottet. Eller? Nej, tittar man närmare så förstår man att krigen pågår ständigt, aldrig har upphört.

I den lilla nordtyska, på ytan fromt protestantiska byn är undantagstillståndet påtagligt, allt tillåtet i det krig som alla för mot alla; klass mot klass, män mot kvinnor, vuxna mot barn. Den förlorade oskulden kan aldrig återvinnas.

I sin nya film Det vita bandet har den tyske regissören Michael Haneke som vanligt inte låtit något överlämnas åt slumpen. Med säker hand håller han samman allt i ett stadigt grepp – form och innehåll. Filmen kretsar, liksom åtskilliga av Hanekes tidigare filmer (Pianisten 2001, Vargens tid 2003 och de båda versionerna av Funny Games från 1997 respektive 2007), kring den mänskliga psykologin, kring den brutalitet och destruktion den är mäktig.

Om Pianisten rörde moderskapets kvävande, våldsamma makt över den vuxna dottern, är Det vita bandet kanske främst en film om faderskapet. Och Haneke gör sig här skyldig till ett välbehövligt, metafysiskt mord på patriarkatet. Historien som rullas upp på duken är ett åskådliggörande av hur arvssynden socialiseras in i våra samhällen. Som ekonomisk härskare står patronen i byn, han håller folk med arbete varför få är modiga nog att revoltera. Inför sin bräcklige son är han genuint ointresserad. Det medan guds självutnämnde man, pastorn, står som moralens väktare och i sin tur håller sin familj i sitt våld med hot om helvetet.

I byns doktor möter vi ytterligare en patriark som missbrukar sin makt. Filmen inleds genom att någon på ett sadistiskt vis spänt en lina strax över markhöjd mellan två träd som denne tveksamme läkare i full galopp rider på och skadas svårt. Vem kan ha gjort sig skyldig till något sådant? Berättelsen lär oss inte vem, men dock att det kan ha funnits många som haft anledning att göra det – kanske den skymfade älskarinnan eller det skändade barnet?

En rad liknande och mystiska händelser där människor förnedras och misshandlas inträffar med täta intervaller. Det kalla prästögat riktar direkt sin pupill mot sin egen digra barnaskara och sätter omgående igång en serie kollektiva bestraffningar. Klara och Martin, de båda äldsta i syskonskaran, tvingas bära vita band som en åminnelse om oskuld och renhet, en oskuld pastorn troligtvis är smärtsamt medveten om att han själv för länge sedan förbrukat.

Som berättare figurerar byns skollärare, en nu åldrad herre med bruten stämma. Man förstår att, trots att han förmodligen genomlevt två världskrig, ändå inte kunnat släppa händelserna han fick bevittna och människorna han levde i gemenskap med åren 1913–1914 i det lilla samhället. Förmodligen för att den upplevelsen har något universellt att berätta om människan och makten, om patriarkatets hämnd på sina barn som om och om igen reproducerar våldet och med en sisyfosk ödesbundenhet ständigt tvingar den slagne att slå neråt.

Men magistern klargör inledningsvis att han kanske inte helt kan förlita sig på sina minnen, kanske gör han sig – liksom allt som oftast även vi – skyldig till historierevisionism. För vem som är offer och vem som är förövare är inte alltid alldeles enkelt att avgöra.

Liksom filmens svartvita, omåttligt vackra foto, som skapar en obehaglig närhet till nuet, är även skådespelarinsatserna obegripligt helgjutna, inte minst dem som de båda unga pojkarna som spelar prästsönerna Martin (Leonard Proxauf) och Gustav (Thibault Sérié) uppvisar. Även blott 18-åriga Leonie Benesch, som spelar den unga guvernanten Eva, föremålet för byskollärarens kärlek, gör en fenomenal tolkning av sin roll.

Det vita bandet hade premiär den 18 december. Om man ska ta med sig något på kulturens område från förra årets, förra decenniets sista skälvande timmar in i det nya så är det den här filmen. Det är ett stycke cinematografi av en mästare, måhända en misantropisk men dock en ärlig, noggrann och konsekvent sådan.

Fakta: 

FILM

Det vita bandet (Das weisse Band – Eine deutsche Kindergeschichte) MANUS & REGI Michael Haneke DISTRIBUTÖR Folkets Bio VISAS PÅ
Fyrisbiografen, Uppsala

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

© 2024 Stockholms Fria