De flesta har kanske inte hört talas om henne tidigare, men AK von Malmborg har sedan tonåren varit hyperaktiv i konstvärlden. ”I’ve been everywhere, baby”, säger hon så där i förbigående.

Från Orionteatern och föreställningarna Top dogs år 1998 och Kameliadamen år 2001 till konststudier i London, via en musikalisk pilgrimsresa i Bulgarien till New Yorks performancescen. Och nu vidare till en första soloplatta på svenska, med den allt annat än anspråkslösa titeln Vår tids rädsla för AK von Malmborg.

Det tog fyra år att göra klart den. Det var inte bara det att hon ville producera allt själv. Det var också svårt att frigöra sig från språk och form efter förra plattan, engelska AK Momo: Return to NY.

– Jag kunde aldrig föreställa mig att det skulle ta så lång tid. Men det är ett så stort steg att byta språk till svenska, och att hitta min egen röst i det. Jag visste inte hur jag ville låta, men jag visste hur jag ville att det skulle kännas. Det har varit en otroligt emotionell process, ett underligt sätt att växa på.

2005 dog hennes mamma och Anna-Karin, som hon egentligen heter, flyttade tillbaka till Stockholm från London. Texterna kom att grunda sig i den erfarenheten; starka känslor av saknad och självförakt, men också hopp och längtan. Det märks i låtarna, de är ärliga och utlämnande.

– Allt är strikt självbiografiskt, det var en av de grejer jag bestämde mig för. Ska jag gå igenom hela processen och göra mitt yttersta för att göra en bra popplatta, då ska det vara sant.

Varför var det så viktigt?

– All konst som bär på någon typ av andlighet bygger på att den är sann, på ett allmängiltigt sätt. Man försöker omsätta sin egen erfarenhet till något andra kan känna igen sig i. Det var också därför jag bytte språk till svenska, för att kunna balansera på den där tunna skiljelinjen. Ibland blir det patetiskt, men det blir också väldigt exakt. På ens modersmål vet man vad varje ord är värt.

Det är svårt att hitta den balansen.

– Ja, framför allt känslomässigt. Det jag säger kommer du att förstå vartenda ord av, det finns inget att gömma sig bakom. Men det är också en stor kraftkälla.

Var det ingen som varnade dig för att inte lämna ut för mycket, att det skulle bli för privat?

– Jovisst, men vad ska jag göra med sådana varningar? Det kanske inte är så smart att göra så här om man vill överleva på det man gör (skratt). Men jag fokuserar hellre på dem som uppmuntrar. Mitt jobb är inte att hålla tillbaka.

Att öppna garden medför inte bara en ökad sårbarhet. Plattan, som kom ut i december, har fått ett mycket positivt mottagande. TT Spektra beskrev den som ”en hejdundrande motsvarighet till Ronjas vårskri”. Metro kallade den ”årets svenska solodebut”. AK är nöjd med responsen, men lyssnarna är viktigare än kritikerna.

– Härom dagen kom ett brev från en tonårsmamma som var så lycklig över att det äntligen kom en artist av kött och blod. Jag blev jätteglad, sådana reaktioner är otroligt uppmuntrande.

Kritiker har liknat AK von Malmborg vid Kate Bush, en jämförelse hon inte alls är bekväm med.

– Det ligger väl nära till hands så fort det är en kvinnlig sopran som sjunger pop som inte är skriven av Max Martin. Nej, min inspiration kommer från allt ifrån Marianne Faithfull till Sara Stridsberg och Suzanne Brøgger. Men också konstnärer som Walter De Maria som har gjort The lightning field i Mexikos öken. Jag försöker inte efterlikna någon utan fyller min jord med alla sorters konstyttringar som jag inspireras av. Sedan suger man upp det med rötterna och försöker blomma med sin egen färg.

– Nej, inte man, jag ska säga jag, tillägger hon och osäkerheten skär som ett snitt genom de högt ställda ambitionerna.

Spåret London är en sorgsen dikt om moderns bortgång – Då mitt liv kom tillbaks/och hennes tid rann ut – men också en vidräkning med stadens anonymitet: Grå grå människor som en flod/London är ett hjärta med smutsgrått blod. I Stockholm är det lättare att synas, finnas till. Och det finns varmt vatten när man sätter på duschen.

– Men det finns saker jag saknar också. Det finns en småborgerlig hygien i Stockholm som jag blir galen på, säger AK von Malmborg och bakom artisten skymtar plötsligt en van brandtalare.

Sådant som affischförbudet kan göra att hon längtar tillbaka till London.

– Det är sinnessjukt. Det hör till demokratin att alla får uttrycka sig i stadsbilden, inte bara storfinansen. Nu har de stora bokningsbolagen monopol, för de har råd att ta böterna. När jag skulle affischera för min skiva kom det en civilpolis och knackade mig på axeln. Så jävla frustrerande. Och fria teatergrupper som affischerar blir av med sina bidrag! Det är utpressning. Affischförbudet förstärker känslan av att människor är små och obetydliga, men det är de ju inte.

Som en sista pusselbit i samband med skivsläppet, innan det blir tid för eftertanke och nya projekt, väntar en musikföreställning baserad på låtarna. I våras var hon livrädd för att över huvud taget släppa ifrån sig skivan. Nu ställer hon närmare 30 personer på scen – bandet och en symfoniorkester – för att servera publiken historien om Anna-Karin. Eller en del av historien, en skärva ur livet under en omvälvande period.

– All min samlade erfarenhet har gjort mig modigare. Allt jag har gjort har varit olika försök att gå där isen känns lite tunn.

Musikföreställningen ges på Teater Giljotin, Torsgatan 41, vid tre tillfällen: 17/1, 18/1 och 24/1.