En Peter Pan blott och knappt för barn | Stockholms Fria

Recension


Uppsala Fria

En Peter Pan blott och knappt för barn

Det sparas in på kulturen. Helst ska den finansiera sig själv, vara lönsam och lättsam och befrämja riklig tillväxt för nyliberalismens gud Mammon. Mest sparas det på dem som ska ta hand om oss när vi blir gamla, som ska förvalta och sopa upp de spillror vi lämnar dem, dem vars röster inte räknas.

Ur ett sådant perspektiv är det glädjande att betrakta det Uppsala stadsteater åstadkommit med sin uppsättning av J M Barries sekelgamla klassiska äventyr om Peter Pan - att dra fler vuxna än barn i en teaterpublik. För i Armin Kerbers dramatisering och Rüdiger Papes regi blir den sorgkantade berättelsen om den flygande pojken som vill fly vuxenvärldens konventioner blott och bart - trots att det förmodligen aldrig var intentionen – en spexig fars för barn.

Och det är verkligen hela havet stormar i de röda bänkraderna framför stora scenen under den två timmar långa föreställningen. Chipspåsarna prasslar, någon blir kissnödig och skulle du ha glömt din mobiltelefon påslagen så gör det ingenting för ringer den överröstas den omedelbart av den tilltagande rastlösheten i barnens kommunikation.

Men sorlet stör inte upplevelsen så mycket, för de mest djupsinniga replikerna fälls inte på estraden utan av sex-sjuåringarna i raderna bakom eller framför en. Flera av dem avslöjar inte enbart de medvetet inbjudande malörerna i dramaturgin utan också sådana av det mer omedvetna slaget. Och trots blixtar och dunder, svärddueller och tjohejiga vitsigheter så verkar många av sanningssägarna uppriktigt uttråkade. Kanske för att de precis som jag känner sig underskattade som åskådare?

För att det bara skulle vara ett enda huller om buller i barns huvuden, att det inte riktigt går att lita på virrvarret i deras tankevärldar, så som fastslås i en beskrivning i pjäsens tuggummisega, inledande del, är en utsaga jag inte känner igen från Barries berättelse. Men skådespelarna Julia Marko-Nord, Elisabeth Wernesjö och Aksel Morisse förkroppsligar denna tes genom att transformera Wendy, Michael och John till en disneyfierad tramsig trio som mest flamsar, viftar och verkar allmänt begåvningssvag. Robin Kellers Peter Pan gör så mycket han kan av det hela - en otacksam uppgift - och Tytte Johnsson axlar sin dubbelroll som Fru Darling och piraten Starkey med bravur. Därtill får Peter Viitanen en att skratta ärligt åt den explosive och smått galne Smee.

Störst behållning har förmodligen den vuxna publiken av en fantasieggande fröjd till scenografi signerad Christoph Schubiger. Många av hans lösningar väcker häpnad och beundran, kanske allra mest då piratskeppet Jolly Roger plötsligt vecklas ihop och förvandlas till persiska mattor.
Men på det hela taget antar jag att det inte är ett särskilt gott betyg när tankarna vandrar bort från Landet Ingenstans till Landet När-bokade-jag-tvättstugan-nu-igen? och den näppeligen infunna illusionen bryts av frågeställningar som ”hur orkar sig ensemblen egentligen igenom det här kväll efter kväll?”.

Ett par dagar efter teaterbesöket passar jag på att bläddra i en nyutgåva av Barries Peter Pan, rikt och ömsint illustrerad av australiensaren Robert Ingpen (i samma serie, med samma översättare och illustratör finns för övrigt tre andra klassiska anglosaxiska äventyr: Robert Louis Stevensons Skattkammarön, Lewis Carrolls Alice i Underlandet och Rudyard Kiplings Djungelboken). Runt 200 kronor går boken loss på, mindre om du är hemfallen åt näthandel. Det är lika mycket som en fullprisbiljett till Stadsteaterns version kostar. Men väljer du den förra är det kronor investerade i något som garanterat når djupare in och sträcker sig betydligt längre över tid än den senare.

Fakta: 

TEATER

Peter Pan AV J M Barrie DRAMATISERING Armin Kerber REGI Rüdiger Pape SPELAS PÅ Uppsala stadsteater

Rekommenderade artiklar

© 2021 Stockholms Fria