Det här dilemmat hamnar sällan litteraturen i. Vem kräver att litteraturen ska förklara sin existens med hjälp av något annat än ord? Har du någonsin hört någon säga: ”Men kan du måla vad du har skrivit så att jag förstår lite bättre?”
Jag tror det säger en hel del om kvardröjande hierarkier mellan ord och bild. Den som vill undvika den här typen av konflikter, blir upplyft av att läsa Lyrikvännens senaste nummer (6/09) på temat Konstnärspoesi.

Tidskriften OEI har redan röjt väg för gränsöverskridande nummer med konst och poesi, Lyrikvännen har ett mer arkaiskt förhållningssätt som gör att den fungerar som ett utmärkt komplement. Redaktionen i Lund har sökt efter bidrag av konstnärer och författare som på olika sätt förenar ord och bild, personer som använder den andra konstformen för att reflektera över det huvudsakliga uttrycket.

Det gör bildkonstnären Gittan Jönsson, som senast var aktuell med Utvägar och andra resor i Sölvesborgs Konsthall. I texten Spårområde rör sig jaget mellan mammans gravplats, ateljén, ett barndomsland någonstans vid Öresund och Berlin, med dess gytter av järnvägsspår:

Mamma träffar jag nuförtiden vid graven. / Jag brukar tala om för henne hur alla mår, hennes barnbarn och barnbarnsbarn. Ibland, när jag har frågat henne till råds i någon svår livsfråga, svarar hon tvetydigt. När jag försökt följa hennes råd har det blivit fel. Det hörs rätt så dåligt där nerifrån. Dålig täckning på nätet.

Precis som mammans råd trasslar till det för jaget, kan Berlins järnvägsspår skapa förvirring. Den forna uppdelningen i öst och väst har upphört, och att slå samman järnvägsspåren till ett system har skapat trassel av linjer och banor. Åt vilket håll ska jaget gå? Det handlar om att våga tappa orienteringen, att gå vilse och sen hitta hem igen, till ateljén i måleriet eller på storstadens karta.

Konstnären, surrealistmålaren och författaren Margareta Renberg (1945–2005) bejakade det skenbart oklara och ologiska. I texten Min arbetsmetod ur en utställningskatalog från 1973, beskriver hon förhållandet mellan ”min poet” och ”mitt Margareta Renberg”. Den senare håller i penslarna och lägger färg på dukens yta, och försöker läsa på poetens läppar. Bland de snåriga raderna uppfattar jag ett budskap om att det är viktigt att som konstnär göra sig fri från invanda föreställningar:

Enligt vissa psykologiböcker lär man bli galen när missöverensstämmelserna blir för stora mellan den bild man har av sig själv och de bilder av en själv som kommer fram ur andras tal och gester. Om man vill förverkliga sig själv på sådana villkor, måste man ständigt argumentera med andra för sin egen självbilds sanning. Det låter som ett hårt jobb. Om man ständigt måste berätta vem man är hinner man aldrig berätta om hur något är. Det låter som ett djävla slöseri med tid.

Kring det här med skala, proportioner och ytterst – människans självbild, cirklar även den tyske diktaren Hans Magnus Enzensbergers dikter i översättning av Clas Zilliacus. I Bourgeoisiens korta historia framskymtar människans oförmåga att se sig själv i naturlig storlek:

Eleganta / var vi, ingen stod ut med oss. Vi strödde omkring oss solokonserter, / chips, orkidéer i cellofan. Moln / som sade Jag. Helt unikt!

Helt unik men på ett helt annat sätt är Friederike Mayröcker som introduceras med hjälp av den tyske författaren Uwe Tellkamp och Marcel Beyer. Mayröckers fängslande dikter är som Marcel Beyer skriver, ett ”koncentrerat växtgift”, där orden inte räcker till för att beskriva dem. I dikterna ur hennes senaste diktsamling Scardanelli i översättning av Ulla Ekblad-Forsgren rasar alphatt, belladonna, rosor, narcisser, hagtornsgrenar, kaprifol och digitalis förbi i farlig fart och ger mig nästan andnöd men också lyckokänslor. Det är mycket vackert.

I varje nummer uppmärksammar Lyrikvännen en tidskriftsredaktion i Sverige genom att låta den fylla sidor med eget material. Den här gången är det Malmöbaserade seriekollektivet Dotterbolagets tur med serierutor av bland andra Sara Granér och Karin Didring. Det passar som handen i handsken, för i seriernas värld finns ingen motsättning mellan ord och bild. Det finns bara ett aber: Jag skulle gärna se dem fläka ut sig på fler sidor.