När Pepe Lobo tillträdde presidentposten den 27 januari var stadion, där insättningsceremonin gick av stapeln, halvtom. Statsöverhuvudena höll sig borta med undantag för presidenterna från Panama, Dominikanska republiken och Taiwan.

Inget land i världen erkände regimen som tog makten i en statskupp den 28 juni 2009, men några länder var snabba med att erkänna valet, däribland USA, Costa Rica, Colombia, Panama, Israel och Peru. Däremot underkände bland annat Mercosur-länderna Argentina, Brasilien, Paraguay, Uruguay och Venezuela valet i ett gemensamt uttalande.

EU, som varken har erkänt statskuppen eller valet utan endast lämnat vaga uttalanden, önskade i ännu ett sådant att Honduras återigen blev del av världssamhället. USA ansåg att den nya presidenten tagit ”ett steg åt rätt håll för demokratin”.

USA:s roll i Honduraskrisen är omtvistad. Det spekuleras om att USA har stött kuppen för att avskräcka länder i regionen från att driva en politik i linje med den vänstervåg som har dragit över Latinamerika med Hugo Chávez i bräschen. Zelayas anslutning till Alba, de vänsterorienterade latinamerikanska ländernas ekonomisk-politiska samarbete, samt hans beslut att höja minimilönen ses som två avgörande politiska beslut i den riktningen. Honduras är också sedan 1981 – då militärbasen Soto Cano öppnades – en militärt strategisk punkt på kartan för USA.

Under invigningsceremonin undertecknade Lobo ett dekret som ger amnesti åt de inblandade i den politiska konflikt som har skakat landet sedan statskuppen. Dekretet innebär att ingen kommer att kunna ställas till svars för kuppen eller de övergrepp som har begåtts under kuppregimens styre. Det ser alltså inte ut som om kuppen kommer att få ett rättsligt efterspel, vilket många hade hoppats på.

Kongressen tilldelade dessutom kuppledaren Micheletti livsvarigt medlemskap i parlamentet och därtill hörande immunitet. Micheletti drog sig tillbaka från offentligheten en vecka innan Lobo svor presidenteden. En av Michelettis sista handlingar var att ratificera kongressens beslut om att dra tillbaka Honduras från Alba.

Pepe Lobo och Dominikanska republikens president Leonel Fernández undertecknade även en överenskommelse som gav Manuel Zelaya tillstånd att lämna den brasilianska ambassaden, där han hade suttit i husarrest sedan den 21 september, för att resa till Dominikanska republiken.

Upp emot en halv miljon människor marscherade till flygplatsen för att protestera mot insättandet av Lobo och ta avsked av Zelaya, som de fortfarande anser vara deras rättmätiga president.

På flygplatsen vinkade Zelaya farväl och sade:

– Jag kommer snart tillbaka.

Den breda motståndsrörelsen mot statskuppen, som samlar cirka hälften av den honduranska befolkningen genom det civila samhället, uppstod i samma stund som statskuppen genomfördes. Sedan dess har de outtröttligt varit ute på gatorna i demonstrationer eller på andra sätt manifesterat sitt totala förkastande av kuppen som de, liksom omvärlden, ansåg var olaglig och illegitim.

Jorge Alberto Gonzáles, som har sin bakgrund inom arbetarrörelsen och hör till motståndsrörelsens ledargrupp, förklarar hur rörelsen uppstod:

– När vi fick reda på vad som hände strömmade folk till presidentpalatset. Det var lärare, intellektuella, arbetare, enskilda rörelser, människor från alla sociala skikt. Det var början till det som vi med stolthet kallar den nationella motståndsrörelsen mot statskuppen och sen dess har vi kämpat för demokratin.

Motståndsrörelsen erkänner inte nationalistpartiets Pepe Lobo som valdes till president den 29 november.

– Valet av Lobo legitimerade endast kuppregeringen, anser presidentkandidaten Carlos Reyes.

Han är 67 år och har varit fackföreningsaktivist sedan 1954, de senaste 15 åren som ordförande för bryggeriarbetarnas fackförening STIBYS, som är en av Honduras starkaste fackliga organisationer. Reyes var, med motståndsrörelsens stöd, Honduras första oberoende presidentkandidat, men drog sig dock ur en vecka innan valet då det stod klart att Zelaya inte skulle återinsättas före valet.

Det visade sig snart att Carlos Reyes inte var ensam om att dra sig ur. Hundratals andra kandidater på lokal, regional och nationell nivå drog tillbaka sin kandidatur i protest mot att Zelaya inte hade blivit återinsatt som president.

Idén var att de sociala rörelserna skulle få sina röster hörda genom oberoende kandidater till kommunalstyrelser, kongressen och presidentposten. Men det var aldrig meningen att grunda ett parti. Det finns redan tre små partier som ligger i mitten eller till vänster från mitten. De håller på och försvinner och om motståndsrörelsen bildade ett parti, skulle det antagligen gå samma möte till ödes, enligt Reyes.

– Vi ville inte konkurrera med de små partierna, men erbjuda soffväljarna alternativ, säger han.

Eftersom motståndsrörelsen ansåg valet vara illegitimt, uppmanade de folk att bojkotta det. Enligt dem gav bara en fjärdedel av honduranerna sin röst. Beräkningen baserar de dels på egna observationer, dels på människorättsorganisationen CODEH:s stickprov. Valrådet menade däremot att cirka hälften av befolkningen gick till valurnorna.

Men de som genomförde kuppen med militärens stöd och Micheletti som frontfigur tycks ha kammat hem full pott. De lyckades störta den tidigare folkvalda presidenten och hålla ut, trots omvärldens fördömande, ända fram till valet. Nu är Zelaya borta från landet och den nya tilltänkta presidenten vid makten.

Enligt analytiker kommer Lobo att ta över ett land i kris, inte bara politiskt utan även ekonomiskt och socialt och som visserligen har stöd av USA, men som i övrigt är relativt isolerat internationellt. Att få fart på ekonomin är minst sagt akut och för detta krävs goda kontakter med omgivande länder och framför allt USA, där runt en miljon honduraner lever.

Genom tystnad och vaga uttalanden från omvärlden går tiden, och med den blir även minnena av det som har hänt allt suddigare. Risken är att människor glömmer Honduras.

Men samtidigt är de flesta analytiker eniga om att motståndsrörelsen är ett unikt fenomen som har väckt det tidigare slumrande demokratiska deltagandet i ett land som inte har någon tradition av folkligt, demokratiskt engagemang.

Enligt Juan Barahona, fackföreningsledare och en av frontfigurerna i motståndsrörelsen, har Honduras förändrats för alltid.

– Aldrig tidigare i vår historia har folket varit så enat och medvetet om fattiga mäns och kvinnors rättigheter. Aldrig tidigare har ledarnas grymma utnyttjande av befolkningen varit så tydligt. Vi har lyckats belysa denna grymhet. Ledarna är rädda för motståndsrörelsens enorma styrka.