Mitt långsiktiga mål är att nå hög klass som löpare på så kallade ultradistanser – det vill säga distanser längre än ett vanligt maraton (som omfattar drygt 42 kilometer) – och då gäller det förstås att vara igång mycket.
Men när jag ska precisera mitt mål för nästa år blir jag osäker: hur hårt kan jag spänna bågen utan att riskera min hälsa på längre sikt? Helst vill jag ju inte välja mellan ett framgångsrikt idrottande och min hälsa.
Att måttlig träning är bra för hälsan är känt sedan länge. Bland annat refererade media nyligen en amerikansk studie som visade att överviktiga kvinnor som passerat klimakteriet kunde halvera antalet förkylningar genom motion. Kvinnorna rörde sig i genomsnitt en halvtimme om dagen, och deras träning bestod huvudsakligen av raska promenader.
Men saken blir en annan om man tränar flera timmar per dag – och därtill intensivt. Studier har visat att elitidrottare oftare är förkylda än människor i genomsnitt. Förklaringen är troligen att de hårdtränande idrottarna ligger och balanserar på gränsen till vad deras kroppar klarar av. Deras immunsystem klarar därför inte alltid av en utmaning från något elakt virus.

Att dopning – som ibland utgör en del av elitidrotten – är farligt behöver knappt påpekas. Att elitidrottare ofta drabbas av skador och överträning är också bekant. Dessutom har det visat sig att elitträning kan orsaka ätstörningar hos vissa individer – främst unga kvinnor.
Men hur är det med idrottens hälsoeffekter om man inte dopar sig, och om man inte sliter sönder ben eller senor? Hård träning kan ju, liksom rökning och stress, öka förekomsten av så kallade fria radikaler som kan skada celler. Hög energiförbrukning lär också kunna få celler att åldras snabbare. Borde inte omfattande och hård träning därför påverka hälsa och livslängd hos idrottare?

I och med att livslängd är en stark indikator på hälsostatus har jag sökt efter forskningsresultat om före detta elitidrottares genomsnittliga livslängd. De rapporter som jag hittat ger inga entydiga svar. Enligt vissa lever dock före detta elitidrottare något längre än personer i studerade kontrollgrupper.
Det kan dock bero på livsstil före, under och efter idrottskarriären. Till exempel visade en finländsk studie att före detta manliga elitidrottare hade en sundare livsstil än män i allmänhet. Exidrottarna åt mer frukt och grönt, rökte mindre och drack mindre alkohol än de män som de jämfördes med. Dessa observationer om livsstil säger dock inget om hälsoeffekterna av idrottandet i sig. Och en studie på tjeckoslovakiska olympier visade att livslängden hos idrottarna inte var högre än hos män i allmänhet.
Min reflektion är också att de flesta studier som finns avser elitidrottare från mitten av 1900-talet – idrottare från slutet av förra seklet har ännu inte hunnit bli riktigt gamla. Men en svensk undersökning som presenterats i veckan visar att idrottsstjärnor från 1960- och 1970-talen löper en betydande risk att dö före 60 års ålder. Det misstänks bero på det omfattande bruket av dopning under ifrågavarande decennier. Frågan är dock om det bara är dopning som ligger bakom de förtida dödsfallen.
Det är alltså svårt att dra några slutsatser av de studier som finns. Dessutom kan man anta att fysiskt svaga individer sällan blir elitidrottare, vilket gör att jämförelser med normalbefolkningen inte blir helt rättvisa.
Det verkar ändå som att ren och hård träning inte nämnvärt påverkar hälsa eller livslängd. Därför tänker jag fortsätta att satsa, och samtidigt försöka att sköta kost och vila så gott jag kan.