Bara arkitekturen är fantastisk. Museets stora sal är byggd som en labyrint och väggarna är försedda med 18 olika nyanser av grått. Utformningen understryker mångsidigheten i Lozanos korta men kraftfulla karriär – det sistnämnda för övrigt ett ord som hon skulle ha betraktat med avsmak. Framgång kallade hon sucksess; konst och liv var för nära sammanflätade för att kunna separeras och säljas som varor.

1960 kommer Lee Lozano från konststudier i Chicago till New York och en konstscen som har börjat göra upp med den abstrakta expressionismen och dess fixstjärnor Jackson Pollock och Willem de Kooning. Popkonst, minimalism och konceptuell konst blir nya tendenser i tiden. Lozano tar del av dessa och andra strömningar. Under sin blott tolvåriga period som verksam konstnär hinner hon gå igenom många konstnärliga faser.

I skisser och teckningar från 1960 till 1962 angriper hon – alltid med humor – mansväldet och sexualiseringen av kvinnokroppen i det offentliga rummet. Reklamens ”Nio av tio tandläkare använder...” blir ”Nio av tio äter fitta för den mentala hälsans skull”. Bröst, kukar, munnar (ofta med en tandrad där en av tänderna är svart, vilket helt enkelt ska ha syftat på New York-bornas dåliga tänder) är återkommande kännetecken i hennes verk under den här fasen. Det är svårt att i dag föreställa sig hur mansgrisig branschen måste ha varit. Eller kanske inte, om man knyter an till hur det verkar se ut på scenkonstområdet.

Strax börjar hon intressera sig för verktyg, ett manligt attribut som i Lozanos beslutsamma händer formas till något allmängiltigt, som en manifestation av människans livskraft. Hennes jättelika tavlor med borrar och skruvar – somliga upp till sex meter långa – överrumplar verkligen museibesökaren.

Tidigare har Lozano också gjort konst av sina arbetsmetoder: diagram, kartläggningar, metodiska undersökningar. Men mot slutet av 60-talet utvecklas hon ännu mer mot en idébaserad konst och börjar använda sig själv och sina vänner som del i konstnärliga experiment. Hon röker på och ser vad som händer. Hon slutar röka på och ser vad som händer. Hon prövar att onanera med hjälp av olika föremål. Hon bojkottar kvinnor under en månad. Hon bojkottar vernissage.

Moderna stället ut elva av hennes så kallade Language pieces, noggranna anteckningar av metod och resultat av de sociala experimenten. Ofta har de en underfundig humor. I Real money piece (1969) bjöd hon sina besökare på kaffe, whisky, isvatten – och pengar. En del tackade skrattande nej, andra roffade åt sig – och blev på köpet inskrivna i konsthistorien. Var det värt det? Det är i alla fall roligt för eftervärlden, som när John Torreano tar hela burken och Lozano utbrister: ”Hooray!”

Allt är inte bra. En del verk är intellektuella på ett sätt som inte lyckas beröra på djupet, som när hon i slutet av karriären perforerar några av sina minimalistiska tavlor för att slå hål på konsten som illusion och visa att måleriet för henne nått vägs ände. Annat är förvisso extremt väl genomfört och före sin tid men torrt som fnöske. I Dialogue piece bjuder hon hem människor för att föra en dialog. Om vad som helst, verkar det som. Det är själva dialogen som är poängen, inte resultatet. Sida upp och sida ned konstaterar hon sådant som: ”Dec 5, 69 – Eric, en student, kommer förbi med Kaltenbach & dialogen är för det mesta icke-verbal.” Protokollkonst, med betoning på förledet.

Lee Lozanos person var full av paradoxer. Samtidigt som hon tydligt såg de patriarkala strukturerna och banade väg för konstfeminismen i slutet av 60-talet vägrade hon att kalla sig feminist (eller något annat för den delen), umgicks helst med män och hade inga kvinnliga vänner. Egot var obetydligt, en position som tycks oerhört radikal i dag, men hon var själv en av konsthimlens stigande stjärnor och ställde ut på ansedda gallerier. Hon använde sig själv i experiment men drog tydliga gränser mot vilka delar av jaget hon ville dela med sig av. Utvikningar av det slag vi ser i till exempel dagens dokusåpor var främmande. Hon arbetade metodiskt, undersökande och matematiskt, men brukade många olika sorters droger frekvent.

Det är ett risktagande att göra livet till konst. I konsekvensens namn blir till slut också konstvärlden för liten för Lee Lozano. När hon går så långt hon kunnat på en väg går hon vidare till nästa. Och 1972 finns bara en väg kvar: att göra sorti via ett konstverk.

”Dropout piece är det svåraste verk jag någonsin gjort”, skriver hon själv i sina anteckningar.

Ett avslut värdigt en konstnärssjäl.