Det finns en historia om den irriterade utställningsbesökaren som vänder sig till konstnären:

– Den här tavlan är ju obegriplig. Vad föreställer den?

– Vad föreställer du själv? svarar konstnären.

Just så icke föreställande är Bianca Maria Barmens skulpturer på Millesgården – trots att de tycks föreställa ett barn, en pojke, en hare, en hund, ett lejon och landskap med glesa buskar, träd och stenar. Skulpturerna är små, men kan ändå kännas monumentala. Konstnärens material är brons eller gips, vars vita yta framkallar en känsla av torrhet, av damm och hetta.

Där finns Den blindfödda, ett litet barn som sitter ensam omgiven av träd, buskar och stenar. Hon vrider huvudet som om hon försöker uppfatta varifrån allt kommer. Kanske är skulpturen ett minne av hur det är att vara barn i en oroande omgivning, kanske är den en gestaltning av människans bekymmer över att inte förstå varför hon är född och placerad på jorden.

Evigheten möter nuet. Barnet vilar djupt i sig själv och ser inte den värld vi ser det i, utan är någon annanstans. Kanske är vi i samma situation. Som betraktare får man acceptera att Bianca Maria Barmens skulpterar något obeskrivbart, något som inte ”föreställer något”, samtidigt som hon låter detta okända osynliga bli synligt. Dessutom blir det skulpturer med tyngd, med hög täthet.

Nuet är ju vår enda tid – det förflutna är stängt och framtiden oskriven, det är villkoren, men när Bianca Maria Barmen naglar fast ett nu med sina skulpturer skapar hon ett att-hålla-andan-i-evighet-tillstånd.

Det återstår att bearbeta minnet, att samla förklaringar och insikter, hitta tillbaka till det tidiga ögonblicket. Det är ofta morgon i hennes skulpturer.

Vem tillhör då barnet och landskapet? Vem ser denna stilla, slutna och orubbliga syn där nuet upphävts eller frusits?

Gud? Skapelsens kärna? Döden?

I utställningen finns också Ramsa, en skulpturgrupp där en pojke sitter omgiven av runda buskformer. Också han väntar, med blicken mot konsthallens stora fönster. Kanske tänker han på minnen av avgörande ögonblick. Vad som hände kan vara glömt, men han väntar på en helhet och närhet till världen.

I ett annat verk ser vi lejonet springande i ett fruset nu som i en dröm och i en tredje en kal ö, som Böcklins målning Dödens ö, avskalad all vegetation.

Jag tänker på ordet tankfull. Som om innehållet i en skål eller i en hink är på väg att skvimpa över och du måste vara stilla en stund medan tankarna sorteras för att minska risken för spill och oreda. Det är ur en sådan permanent tankfullhet Bianca Maria Barmens skulpturer formas. Och det är i den vi kan möta dem, som när du blir sittande och stirrar fokuslöst rakt fram mot det som råkar finnas där, kanske en fönsterutsikt eller en bordsyta. Du ser utan att se, och blicken blir en reflex av att något tycks ha hejdats och kanske stannat i ditt inre.