Misslyckad flört med farsen
<div style="margin: 1ex;">
<div>Allt borde vara perfekt. Sommarnattens leende har vacker musik, snygg estetik och intressant tematik. Men varför dessa ständiga flörtar med farsen? Var är den Bergmanska svärtan? undrar Anna Lekberg.
operakvintett
lever familjen Egerman och familjen Armfeldt i Sommarnattens leende
– a little night music sina liv bland svepande sidentyger och eleganta
kostymer i en flärdfullt vacker 1900-talsmiljö. De lever ett tillknäppt
och dygdefyllt leverne som gör dem uttråkade och frustrerade.
Under en sommarkväll, på middag vid
godsets utkant, får karaktärerna chansen att utleva kärleken och
passionen. En magisk kärleksdryck får dem att släppa hämningarna.
Scenografi, musik och kostym är en fröjd
för ögon och öron när regissören Tobias Theorell sätter
upp Ingmar Bergmans film som musikal på Stockholms stadsteater. Och tematiken,
om valet av den rätta partnern och förhållandet till den ständigt
gäckande passionen, känns engagerande. Så varför lämnas jag då
oberörd? Publiken skrattar, men inte jag.
Trots snygg estetik, vacker musik av
kompositören Stephen Sondheim, fina rollprestationer och intressant
tematik känner jag mig inte mer uppfylld när jag lämnar salongen
än när jag kom. Jag känner mig förbryllad över att det här
är vad vi skrattar åt år 2010.
Visst kan man se dramat som ett
historiskt
utsnitt, men skämten känns lättköpta där sexanspelningar och trist
traditionella könsrollsgestaltningar förväntas locka till skratt.
Jag är inte emot komedi, men jag saknar den Bergmanska svärtan – och
varför flörtar Stadsteatern ständigt med farsgenren?
Men visst. Sommarnattens leende – a little
night music är en snygg, välspelad och smålustig föreställning
med trevlig musik som du kan se om du vill ha en stunds lättsam
förströelse.
Teater
Sommarnattens leende – a little night music
Manus Hugh Weller (efter Ingmar Bergmans film) Musik Stephen Sondheim Scen Stockholms stadsteater, stora scenen
