Det var Zmitser Vajtsiusjkevits fjärde spelning i Sverige, men det var första gången som Uppsalapubliken fick besök av den vitryske musikern. Med sin musik, tonsatt poesi ofta framförd på vitryska, vill han bygga broar mellan öst och väst.

– Jag tror att vi kan förstå varandras kulturer genom att ta del av dess poesi. Vi kan skapa sammanhanget. Jag skriver inte själv men tonsätter det som andra har skrivit.

Han beskriver sin genre som världsmusik, någonting det är lätt att instämma i vid en första anblick av de poeter som fått sina verk framförda av Zmitser Vajtsiusjkevits. Den brokiga skaran utgörs av bland annat den ryske 1900-tals poeten Vladimir Majakovskij, samtida vitryske nationalpoeten Ryhor Baradulin och – kanske något överraskande – uppländske Kenneth Klemets.

Genom ett svenskt projekt ingår förutom Klemets verk även poesi av lyrikern och Svenska Akademins ledamot Katarina Frostenson i Zmitsers Vajtsiusjkevits repertoar. Att den svenska poesin är så gott som okänd för den vitryska publiken är inget som hindrar honom från att framföra den i landet:

– Jag tolkar den bästa poesin: klassisk och samtid – svensk som vitrysk. 99 procent av den vitryska befolkningen vet ingenting om svensk poesi, så nu introducerar jag den på deras eget språk.

Det vitryska språkets ställning i hemlandet är dock en känslig fråga. Under president Lukasjenka har den vitryska kulturen fått ställa sig åt sidan till förmån för den ryska. Vitryska har med tiden kommit att betraktas som oppositionens språk och marginaliseras alltmer i samhället.

– Att använda sig av vitryska i Vitryssland ses alltid som politik. Vår president har till och med själv sagt att vissa känslor endast kan uttryckas på det ryska språket, säger Zmitser Vajtsiusjkevits med ett skratt.

Den vitryska regimens närmast unika förtryckande av det nationella språket samt dess veka resultat med att stärka situationen för civilbefolkningen har dock renderat uppmärksamhet och kritik i utlandet.

Den svenska paraplyorganisationen Forum Syd arbetar med att uppmärksamma den bekymmersamma situationen rörande mänskliga rättigheter i Vitryssland. I slutet av februari anordnade organisationen Belarusdagarna och i samband med dessa blev Zmitser Vajtsiusjkevits inbjuden att spela i Uppsala och Stockholm. Trots detta – samt det faktum att han under fem års tid var svartlistad av vitryska myndigheter – vill Zmitser Vajtsiusjkevits inte vara delaktig som verktyg i en politisk kamp. Han vill föra vidare den vitryska kulturen, men är trött på att det betraktas som ett aktivt ställningstagande för någon annan.

– Musiker ska försöka förnya sig, inte vara marionetter åt andra. Jag har spelat vid oppositionella möten och hungerstrejker, men inte så ofta. Jag vill inte användas för andras syften.

Zmitser Vajtsiusjkevits vet dock att regimen i Minsk inte uppskattar hans tolkningar av den äldre patriotiska poesin. Vardagslivet i det som beskrivits som Europas sista diktatur ger han ett skoningslöst omdöme:

– Just nu är livet för den vitryska befolkningen utan mening. Öppna länder är viktiga förebilder för vårt land.

Sedan Zmitser Vajtsiusjkevits påbörjade sin professionella musikaliska bana 1992 har han velat sprida det som han beskriver som ”landets stolta kultur” vidare. Något som genomförs i ett högt tempo. Tillsammans med sitt kompband East-West Orchestra har han gett ut tolv skivor sedan 2001 och blivit en legend på den vitryska alternativscenen.

De turnéer som följt genom åren, i Europa, Asien och Nordamerika, har utspelats framför en högst varierande publikskara. Lokalen för framträdandet i Uppsala, Hugos kaffe & deli, rymmer inte mer än ett tiotal. Någonting som är oväsentligt för Zmitser Vajtsiusjkevits själv:

-– Det är människorna man möter som är viktiga. Jag är ju musiker, inte predikant, tillägger han med ett leende.