Det är sällan rysk film når svenska biobesökare. Endast 20 ryska filmer har gått upp på de vanliga biograferna sedan 2001. Med drygt 20 000 biobesök är Andrei Zviaguintsevs Återkomsten den enda som har nått en relativt bred publik, om än bara lite mer än två procent av de två miljoner som såg Sagan om Ringen.

Under tio dagar i Stockholm och Uppsala gör arrangörerna bakom KinoRurik det bästa de kan för att ändra på saken. Filmfestivalen är inne på sitt elfte år, och grundaren Andrej Lakstigal är fortfarande drivande bakom festivalen som försöker sprida rysk film och kultur till Sverige. Festivalen får kommunalt stöd, men allt arbete är ideellt. Det finns, enligt Andrej Lakstigal, främst två skäl till varför de väljer att återigen genomföra arrangemanget; det ena är att det är kul, det andra är för att det är väl investerade kommunala pengar.

– Det ger tillbaka mer än vad det kostar. Vi vill inte vara en främmande kulturkropp utan är öppna för alla. En bild säger mer än tusen ord säger man och vi kan vidga vyerna. Även om det inte är dokumentärt så kan spelfilm visa en annan del av verkligheten och skildra människors öden.

Vi träffas på Slottsbiografen som i sig är ett stycke svensk filmhistoria. Det var här Ingmar Bergman såg sina första filmer och de hårda stolarna och utsmyckade träpanelerna vittnar om en tid före biokomplexen där popcornen är lika väl skyltade som filmerna.

Andrej Lakstigal berättar att folk brukar bli intresserade när han säger att de håller till på Ingmar Bergmans barndomsbiograf, och genom åren har de lyckas locka till sig flera stora gäster. Första året fick de besök av filmregissören Stanislav Govorukhin, som då satt i duman och även kandiderade till ryska presidentposten. Ett stort affischnamn till en liten, nystartad festival kan tyckas.

– När jag tänker tillbaka så tog man som ny större risker. Man gjorde saker mot bättre vetande som man inte skulle våga nu.

I slutet av 1990-talet märkte Andrej Lakstigal att den ryska filmen förändrades. Tidigare hade det inte gjorts så mycket som var intressant, men nu började den visas runt om i Europa och han tyckte att den skulle erbjudas den svenska publiken också. Festivalen riktar sig till en bred publik. Studenter, kvinnor och äldre är alla målgrupper för KinoRurik, liksom den ryska exilbefolkningen.

– 90 procent av dem som kommer är icke-ryssar. Men när vi gör programmet försöker vi ändå tänka 'vad skulle en ryss gilla?' Det ger en viss stämning till filmerna, säger Andrej Lakstigal.

KinoRurik är dock inte det främsta sättet för ryssar att få se film från sitt forna hemland. Med dagens teknologi kan de få tag på dem både genom nedladdning och dvd innan de går upp på festivalen.

– Den ryska filmpolitiken fungerar inte så att filmerna först kommer upp på bio, sedan dvd och till sist kommer tv-rättigheterna. Allt släpps rätt på, vilket gör det lättare för exilgrupper att se film.

Arbetet med KinoRurik pågår nästan året runt. Cirka 20 personer är engagerade i festivalen och sedan Kulturnatten i september har de haft filmvisningar för att välja ut årets festivalfilmer. Som många ideella kulturarrangemang kämpar KinoRurik med en tajt budget. I år har det inneburit att flera filmer visas på dvd då det är dyrt att frakta filmkopior bestående av 35 millimetersrullar. Nyhetsvärdet i filmerna anses uppväga den lite sämre bildkvaliteten. Dessutom har de tvingats att dra ned på de utländska gästerna. De hoppas fortfarande ordna så att någon filmvetare eller kulturperson ska kunna presentera varje film eller ha någon form av diskussion, men att det kan komma att bli klart först i sista stund.

Andrej Lakstigal är ändå mycket nöjd med årets program. Trots att det inte är så stort är det brett och innehåller en ny satsning på ungdomsfilm. Dessutom går det utanför Rysslands gränser.

– Jag gillar filmen Strayed, det är första gången vi visar en film från Kazakstan även om den utspelar sig på ryska. Den handlar om en kille som går vilse. Det är få skådisar men ett rakt budskap – det är kanske så det ska vara.