Det har varit ett stort sug efter en uppföljare till Sara Granérs mångfaldigt hyllade Det är bara lite AIDS, får jag höra. Det märks: när Med vänlig hälsning dimper ner på redaktionen ligger den orörd ett par minuter innan tre hagalna kollegor är framme och petar. Min, bara min, tänker jag, allsmäktig och föraktfull som en av de värre karaktärerna ur Granérs skruvade värld.

Med kärnfulla enradingar och ett lika enkelt som omskakande bildspråk lyckas hon punktera självgodhetens jätteblåsa. Sara Granér har inte mycket till övers för den starkes rätt och illustrerar en genomgående brist på empati i alla mellanmänskliga kontakter, på alla samhällsnivåer.
Föraktet går uppifrån och ner, från den rike mannens ”Mat? Vafan ska du med det till?” (till ett fattigt barn) till ett asgarv rakt i ansiktet på en handikappad (”Du måste förstå att vi inte skrattar ÅT dig utan MED dig!”). Kanske kan det sista läsas som personalens råa uttryck för maktlöshet på ett äldreboende.

Förutsägbarhet och övertydlighet är några av vänsterns värsta fiender. Sara Granér lyckas inte alltid undkomma dem. Arbetslinje, kungahus, patriarkat, köttätare och marknadsfundamentalister är återkommande slagpåsar. Man blir snabbt övermätt på alla favorithatobjekt. Bäst – och mest hjärtskärande – är hon som skildrare av den utsatta människan, som uttolkare av barnet som försöker kommunicera med den oförstående vuxna.